Aftonbladet – 12 mars 1864, sida 2

Men dessa utgjutelser blefvo alltmera sällsynta och upphörde slutligen helt och hället — det daliga Iynnet förlorade sin akuta ka kter och nedsjönk till ev kronisk sjuklom. Den vilda ilfvern att såra och trampa stoftet efterträddes al det mera stillsamma möjet alt se öfver axeln och helt och hållet ignorera, Far och dotter började att diskutera siva angelägenheter vid bordet, utan at fästa mera ufeeende vid den tredje NE son som satt vid bordet, än om han allde1es icke hade varit närvarande. Om icke don Pio varit, hvilken spisade middag tvenne sånger i veckan uti palatset och aldrig underlät att fråga huru signor Condia mådde, och stundom ställde sitt tal till bhouom,! skulle Vincenzo lätteligen kunnut g nma. hvad det ville s att tala. För att vara opartiska, maste vi här nämna att Vincenzo: a sin sida ej heller g särdeles my att förbättra denna sakernas obehag ställning. Efter den sjelfuppoffring han hade underkastat sig, ansåg si Ro man berättigad till en bättre behandling än den han fick vidkännas, och ehurn han underkastade sig densamma, ville han dock ej synas godvilligt tinna sig deruti. Följaktligen, om han i sitt sävt och sitt uppförande noga undvek allt som möjligen på minsta sätt kunde se ut som trots, gjorde han å audra sidan ej heller någonting som kunde se ut som en önskan om försoning. Med undantag af måltidstimmarne höll sig