Aftonbladet – 11 mars 1864, sida 2

är mer än tillräckligt för en fin karl att lefva på, inte sannt? Du säger ingenting ?? Hvart gå vi?? frågade Vincenzo, som vid åsynen af orindarne helt hastigt vaknade upp ur sin domning. Pill Rumelli så länge, svarade Barnaby. ?Nej, nej, jag gär mte härifrån — jag vill inte gä! ropade Vincenzo med en helt förskräckt min. För mig till någon tyst och stilla plats, någon mörk vrå, der jag kan få hvile -— jag måste tänka... länge. En stilla Och allägsen vrå var ej svår att finna. En gång väl der, satte sig Vincenzo ned och sade : Låt mig nu tänka; men lemna mig inte Han fattade om hufvudet med båda händerna och tänkte och tänkte, ända till dess Barnaby knappast kunde se hans ansigte för det tilltagande mörkret: och ännu fortfor Vincenzo att tänka. Sjeltbevarelsens instinkt och sjelfuppoffringens anda utkämpade en häftig strid i Vincenzos bröst. Skulle han aflägsna sig eller stanna qvar? Det som han förut hade ansett för sin pligt, fortfor det att vara det äfven nu under dessa förtviflade förhållanden ? Dessa voro de frågor, hvilkas lösning han sökte under denna kroppens och själens vilda kamp. Han fann den till sluts och sade högt: ?Jag stannar qvar!? En fullkomlig galenskap?, sade Barnaby: shan är i stånd att mörda dig. Må han göra det, sade Vincenzo; bättre ut dö med känslan af att ha handlat rätt, in att lefva med oroligt samvete. Hör mig, 3arnaby; och han berättade för den gamle nannen den föregående nattens dröm; bekref den fasa och förtviflan, som hade fatat honom vid blotta tanken på det möjliga örverkligandet af denna dröm — berättade Itsammans så lifligt och med en sådan tyrka, att Barnaby började skälfva som ett splöf. Och nu?, forttor Vincenzo, kan ni uu förstå hvarför jag väljer att stanna qvar? Det gör jog, var Barnabys korta men anehållsrika svar.