Aftonbladet – 11 mars 1864, sida 2

len, sakta och förstulet fram mot Vincenzo; då han kommit honom så nära, utt han kunde nå honom, balanserade han en stund för att kunna stå utan stöd, upplyfte derpå käppen och måttade åt den unge mannens hufvud ett slag, som kastade hans hatt ett långt stycke bort. Nu upplyftades käppen åter, och skulle ha kommit ned igen, Gud vete med hvilken verkan, på det nu bara hufvudet, om icke Barnaby i rättan tid hade kommit emellan. Denne hade nemligen i det ögonblick Vincenzo anlände varit sysselsatt på nägra få ste stånd från sin herre; men denna sy ttning, som bestod uti att leda några slingväxter omkring fönstren till stora förstugan, tvang honom att vända ryggen åt det håll hvariirån Vincenzo kom, och detta förklarar hvarför hun icke hade sett honom. Det öfriga behöfver ingen förklaring. ?Amnar ni öfvertaga en slafpiskares yrke?? ropade Barnaby i det han hejdade den upplyftade handen och slungade Käppen långt bort. Derpå vände han sig till Vincenzo och sade: ?Har du skadat dig, min gosse ? — Nej, inte mycket, ser jag, bara en skråma. Kom med mig; här är intet ställe för dig att lefva på: det här är ett däårhus?, och i det han stoppade sin arm inom Vincenzos, drog han den unge mannen utför (rappan och fram genom alln — bokstafligen drog honom; ty Vincenzo skakade från hufvud till fot och ragglade likt en drucsen. Hvarför skref du inte att du skulle komma? Hvarför kom du alls? Voro inte dina vänner der borta beskedliga emot dig? Fattades dig penningar? Om så var, hvarör skref du inte och talte om det? På denna störtgjö af frågor gaf Vincenzo j något svar — förmodligen hade han ej ört dem. Barnaby fortior: ?Du skall aldrig mer bli i behof af penvingar. Jag har funnit ett ypperligt sätt att plaeera mina besparingar — åtta procent, iItta precent på tjugofyra tusen france; det