Aftonbladet – 11 mars 1864, sida 2

Nåväl, låt oss då återvända hem?, sade Vincenzo och reste sig upp. Tror ni at! det är sannolikt att vi träffa... någon i vå väg? ?Det skulle jag inte tro, sade Barnaby: Pklockan har slagit nio, och herr advokaten gär tidigt till sitt eget rum. I alla händelser kan jag gå förut och se efter om kusten är klar? ?Nej, min gode vän, inga smygvägt Jag är beredd på allt, tärdig att underkasta mig allt som möjligen kan hända. Jag skulle bara vilja undvika någon vidare scen denna alton. Jag är så matt och uttröttad.? De begälvo sig nu på väg mot palatset. Det var ljus i herr advokatens rum. Man kunde säledes vara trygg. De smögo sig in, säsom de trodde, obemärkta, och gingo i mörkret upp till tredje våningen. Vincenzo hade så länge sotvit i ett af vindsrummen innan han sista gången lemnade palatset, att han nu återvände dit af ren vana. Barnaby önskade honom god natt; men stod på lur i korridoren till dess han hörde rigeln skjutas för innantill, hvilket ötvertygade honom om att hans enträgna varning hade blivit följd. Men Vincenzo hade icke smugit sig in så obemärkt som han hade trott. Rosa hade slätt och vaktat på hans ankomst. Hon hade af fadern fött veta om hennes mans ankomst och om det sätt hvarpå han blitvit emotiagen; och hon brann af nylikenhet att se om han hade begitvit sig afigen, eller om han ämnade stanna. Då hon irån fönstret säg honom komma gående fram mot huset smög hon sig på tå fram till sin kammardörr, som läg utåt trappan, och lIyssnade med återhällen andedrägt om han skulle söka komma in till henne. Icke tör allt i verlden skulle hon velat att han hede ojort det; hufvudsakligast, det måste medsifvas, emedan hon var fullt ölvertygad att fadern slod på utkik och genast skulle komna och blanda sig i saken. Och likväl, då ljudet af de välkända stegen dog bort, utan