Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 3

(Insändt.) Ett ord för dagen. Sedan de beklagansvärda oordningar, hvilka tre aftner å rad stört huffudstadens lugn, numera lyckligtvis tagit en ända, torde tiden vara inne att kasta en återblick på dessa tilldragelser och söka för sig utreda på hvilket håll ledtråden till allt detta är att söka, hvilken betydelse saken i sin uppkomst och fortgång kunnat ega. Att lika litet i den inbjudning, som framkallade mötet, som i de förltandlingar, som på det sistnämnda egde rum, någon förnuftig menniska kan vilja söka grunden till ett upplopp eller finna detta sjukdomsämne, som framalstrar revolutionsepidemier, är klart och tydligt för hvar och en som icke vill göra åffärer på alt söka neddraga i smutsen en upphöjd nationalkänsla, en lika naturlig som högsinnad sympati för våra djupt förorättade stamförvandter. Ej heller hafva under de föregående dagarne de ringoaste spär försports af någon sådan dold Jäsning, eller ens någon retad sinnesstämning, som plägar utgöra de varnande järtecknen till en stundande folkrörelse. Det låg visserligen i sakens natur, att då på söndagsaftonen det varma intresset för den fråga, som utgjorde mötets program, ditkallat en större mängd personer än som lokalen kunde rymma, och sålunda de flesta måste återvända hem eller stanna utanföre, de sednare föllo på den iden attäfven å sin sida ge luft åt sina opinioner, hvartill de tyckte sig vara lika berättigade som de hvilka lyckats vinna inträde, Att sedermera denna stämning icke ögonblickligt afsvalnade utan sökte rligare ge sig luft på det under dylika hållanden vanliga sätt, nemligen medelst kringstrykande på gatorna under afsjungande af lojala sånger och hurrande för några populära personligheter, var ganska naturligt, och kunde ej förefalla oväntadt för hvar och en som vet huru det vid dylika tillfällen brukar tillgå. Det synes ock som om när folkrörelsen befann sig i detta stadium, och innan den hunnit öfvergå till ett annat mera betänkligt, några lugnande, på en gång vänliga och varnande ord från den allmänna ordvingens väktares sida hade bort kunna Jyckas stäfja tumultet och sålunda förekomma de vidriga excesser, som kort derpå egde rum. Hade derfunnits en polismästare, som med kallblodighet och själsnärvaro förenat hågon grad at bonhommie och på ett öppet, manligt och vänligt sätt vändt sig ull folkhopen, så är det sannolikt, att alltsammans genast skulle varit slut. I stället vill det synas som ekulle ordningsmaktens ledare icke så litet tappat hufvudet och just bidragit till att förlänga folksamlingarne och ge dem en annan karakter. I förtid företagna arresteringar verka alltid irriterande. Polisen fann dekså för godt att använda et medel, visserligen egnadt vid detta tillfälle likasom när det begagnas som vanlig diet att ögonblickligt afkyla, men derjemte utöfrande samma verkan som då, nemligen att innan kort framkalla en reaktion, yttrande sig i hetta och irritation. Det måste djupi beklagas, om någonting så rent, så upplyftande som svenska folkets högt uttalade medkänsla för ett mot öfvermakten kämpande brödrafolk skulle kunna, såsom det i illvilliga framställningar skett, ställas ens i ett skenbart sammanhang med någonting så lågt, så vedervärdigt som pö