Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 2

resa sin väg, att han betviflade sjelfva faktum längt efter sedan det var allmänt bekant; och då han ej längre kunde tvitla derpå, rakade han uti ett verkligt raseri. Det utbrottet af en eld, som under ett års tid hade legat dold under askan. Den omstänt ten, att brottslingen alldeles nyss förut hade blifvit ötverbevisad om en lögn och förtal mot sin svärfar, gal åt den upproriska handlingen en ännu mera förhatlig karakter. Den ursinnige gamle herrn gar derför sin vrede luft i ett bref. hvars ton och innehäll skrämde sjelfva Rosa, så uppbragt hon än var. Don Pio lade sig emellan och gjorde föreställningar. Brefvet återtogs — ett stort medgifvunde och erhållet med s sta svårighet. En annan epistel ko nu ihop af herr advokaten och don Pio gemensamt — en epistel, som, ehuru sk och befallande. dock var, i jemförelse mot den första, hvad vatten är mot ättika. Svaret derpå kom till Rumelli med omgående. Vi sågo Vincenzo skrifva det med mycken omsorg och med en inre förnöj öfver den verkan det sannolikt skulle framkalla. Alt hvad han i detta afseende kunde vänta sig, blef öfverträftadt. En bomb, nedfallande i en krutfjerding, skulle ej åstadkommit en värre explosion än Vincenzos bref gjorde. Våldsamheten i den gamle mannens vrede var verkligen förfärlig; han stormade och rasade och skummade om munnen likt en besatt; han öfveröste sin måg, denne man, som han: hade värmt vid sitt eget bröst, med de lägsta tillmälen; han trånade efter hämnd, han bad om hämnd, och hämnd skulle han få; han skulle öppna en process om laglig skilsmessa, och om hans dotter hädanefter vågade å mycket som se på denne gemene usling, skulle han för