Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 2

in der hvarest man uteslutande hemtar sin visdom ur N. D. Allehanda och Dagbladet kunnat upptäcka någon häftig opposition för att icke tala om hejdlös fiendtlighet, från detta håll emot regeringen. Artikeln ir af följande innehåll: Den ställning, den svensk-norska regeringen intagit till striden mellan Danmark och de tyska stormakterna, har hittills i många fall varit obestämd eller, om man så vill. afvaktande. Och afvaktande har ifven hela den europeiska allmänhetens, och deribland äfven den finskas, hållning varit I afseende å hvad som slutligen skall visa sig hafva varit Sverges och Norges styrelses ledande tanke. Ty man har öfverallt mer eller mindre — och ieke minst här hos ss — känt med sig, att den innevarande tidpunkten är en kritisk tidpunkt för alla de nordiska staternas förhållanden, och att det skall komma att i väsendtlig mån bero på Sverges och Norges åtgöranden vid denna kris. huru icke blott Danmarks, utan äfven Sverges och Norges egen samt hela den öfriga nordens framtid skall komma att gestalta sig. Man har derföre väntat med otålighet alt Sverges och Norges regering skulle förklara sig, och man har slutligen, då denna förklaring alltmer latit vänta på sig, börjat utt anse detta dröjsmål som ett tecken på att de förenade rikenas regering skulle hafva beslutit sig för att låta händelserna ha sin gång utan att göra något sendtligare försök att inverka på dem. Denna äsigt tro vi dock att det ännu är för tidigt att hysa. Ty den svensk-norska regeringen befinner -sig icke i den ställninsen, att den, i händelse den vill uppträda pa ett verksamt sätt, kan handla alldeles fritt, blott i förtröstan på nationens bifall. Genom bristen på ett unionsparlament för de förenade konungarikenas gemensamma angelägenheter äro nemligen dessa angeläsenheter, för så vidt de icke helt och hället kunna atgöras af regeringen ensam, beroende af hvarderas af begge ländernas nationalrepresentationer, och i detta afseende lemnar den norska statsförfattningen styrelsen mindre makt än den svenska, ithy att yrelsen icke för Norges räkning kan besluta krig utan storthingets hörande. Ett verksamt uppträdande af den svens norska regeringen, så vidt den vill uppträda med de begge rikenas förenade kratter, kan derföre icke ske, innan det norska storthinget formligen gilvit sitt bifall dertill. Och det är derföre mycket väl tänkbart, att den svensk-norska regeringen ansett sig böra visa en afvaktande hållning och icke uppträda bestämdt förr än den kan inhemta det norska storthiugets bifall till de åtgärder den kan ha i sinnet. Ja, vore detta icke den itta förklaringsgrunden till den svensknorska regeringens dröjsmål i att bestämdt explicera sin hällning till den danska striden, så kunna vi icke föreställa oss, att icke den allmänna opinionens tillstånd i Sverge och Norge då skulle vara het annorlunda, än alla underrättelser derifrån tyckas antyda att det verkligen är. Ty vore majoritetens af de förenade nationerna opinion för ett verksamt uppträdande, under det att regeringen vore för alt betrakta den dansk-tyska striden som en för dem sekundär sak, så kunna vi icke första att ej en allmän stormlöpning al opinionen egt rum emot styrelsen och att ej ministrarne såsom det anstår hederliga män på sådana platser, som deras, resignerat, då de veta med sig, att de icke mera motsvara folkets önskningar. Och skulle åter majoriteten af de begge nationerna hylla den nämnda åsigten, att icke bry sig om att uppträda i saken, i kunna vi icke föreställa oss, att ej det stora skandinaviska parti, hvilket obestridligen förefinne: såväl i Norge som i Sverge, skulle, såsom det egnadelen minoritet, under ådana förhållanden, hafva intagit en beämd oppositionel ställning, för att sig från all delaktighet i en sädan politik och åtminstone rädda sin ära. Vi kunna derföre tills vidare icke anse annat, än att den svensk-norska regeringens dröjsmal att bestämdt explicera den hållning den intager till den dansk-tyska striden härleder sig från en förbidan på det norska storthingets sammanträdande. Men detta är, som bekant, af regeringen sammankalladt till extra möte till denna månad — och redan detta häntyder ju på, att regeringen har nägra planer, som behöfva dess sanktion — och med dess sammanträdande skall älven den sista termin hafva expirerat, till hvilken Sverges och Norges regering skall kunna anse sig hafva rätt att, med unspråk på bibehållande af andra nationers aktning. uppskjuta det bestämda och otvetydiga uttalandet af den poitiska ställning den ärnar intaga till den kris, som nu pågår i norden. Skall den icke då i en eller annan form framkomma med något sådant, så skall uteblifvandet deraf vara liktydigt med en förklaring, att den icke anser den dansk-tyska striden på något sätt angå det svenska och det norska folket. Och då skall äfven tidpunkten hafva kommit för dessa begge nationer att uttala sig, huruvida de vilja godkänna en sådan ippfattning eller icke. Huru den svensk-norska regeringens och let svenska och det norska folkets uttalande detta afseende skall blifva, veta vi icke. )eh vi vilja icke heller inläta oss på några conjekturer derom. Men det synes oss vara fejordt att de aldrig, alltsedan detta sekels örsta ärtionden, haft något vigtigare steg utt taga, än det de då skola göra. De skola då ha att visa huru de uppfatta sin ippgift i menskligheten. Alltefter som de lå skola uppträda, skall icke blott den akting. och det anseende, de kunna vänta sig vf andra nationer, och allt deras moraliska nflytande för lång tid komma att vara beoende, utan äfven, enligt all sannolikhet, rela den ödesdigra framtid, som norden kall gå till möte. Tvenne stora makters, af absolutismens ch folk-fiendtlighetens anda styrda regeingar vilja tvinga det lilla danska folket utt omändra sin konstitution så, att dess jelfständighet derigenom skulle komma att TT AS erat a ON AIN Sör och PTS EN JE RRIDE BY a EEE ST BR AR