Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 2

Jag måste resa, min tvän, slöt Vineenzo; det förflutna gör sina anspråk gäldet I e pra lande på mig! Det förflutna är min Prometheusklippa: jag är olösligt fastkedjad dervid. Var -god emot mig ända till slutet, och spar mig äfven dina förmaningar. De kunna ingenting uträtta; de kunna endast förorsaka mig smärta och göra mig svag, och jag behöfver all den smula energi jag ännu har qvar, för att med värdighet möta mitt öde. Ett hårdt öde — jag hyser inga illusioner i detta fall; jag nedstiger i min graf med öppna ögon; jag vet hvad som väntar mig derborta, och jag ryser vid tanken derpå; men det måste så vara. Jag har intet avnat val än olyckan; jag väljer derför att bli olycklig i Rumelli med rent samvete, hellre än att stanna med oroligt samveta — sotto Vaspergo del sentirsi puro, som ni vet. Hvad er angår, min dyre, ädle, öfverseende vän, hvad kan jag väl säga till er... som — Återstoden qväfdes af ett plötsligt utbrott af tårar; och Onofrio, så gammal han var, så härdad i pröfningar och så väl van att lägga band på sig sjelf — ja, Onofrio jorde alldeles på samma sätt sora han såg incenzo göre — snyftade och gret som ett barn. Sådan var: skilsmessan mellan den yngre och äldre vännen. ch nu, innan vi följa Vincenzo till Rumelli, måste vi först titta in dit på egen hand och söka skaffa oss underrättelse om den sinnesstämning, i hvilken far och dotter befunno sig, och det mottagande, som deras känslotillstånd förebådar flyktingen — ett mottagande; helt olika, befara vi, mot det som han rönte efter sin första flykt och sina irrfärder med öfverste Roganti. Herr advokaten hade så föga väntat att Vincenzd skulle verkställa sin hotelse att: