Aftonbladet – 8 mars 1864, sida 3

trygghet, så kunde turen väl snart nog komma äfven till en annan granne om vålds. verkarnes dåd ej i tid och kraftigt stäfjades; ja, då grundsatsen om allmän gatufrid en gång var bruten utan att det straftades, kunde ingen i hela det stora samhället hädanefter vara säker för den andra; men oaktadt alla erkände detta, ursakade sig dock alla, hvar och en på sitt vis, att hjelpa den misshandlade, hvilken, under hopp om hjelp, med mod och raskhet mottog det första anfallet och gaf de vilda bjessarne åtskilliga blodiga hugg. Den ena var nem ligen rädd att få en rispa i sin rock, hvilken det 7kostade penningar? att laga, eller få ett finger ur led, som det kostade tid att få i lag igen; den andra skulle just nu nödvändigt in i sin bod igen för att få sälja litet peppar eller t6, den tredje i sin för att sälja litet galanterisaker o. s. v.; för resten rörde dem ej så synnerligt om några stodo på gatan och slogos: om ock den lille blefve alldeles tillintetgjord, så — rörde det dem icke! Men se, om han droge sig från gatan in i sitt eget hus och äfven der förföljdes, då vore ett så oerhördt, så allmänvådligt dåd begånget, att ingen kristen själ kunde låta bli att tukta våldsverkarne. Den svage, nu bedragen på allt hopp om hjelp, drog sig in i sin portgång och der fortsattes våldsgerningarne emot honom; de oförskämda, öfverlägsna öfverfallande visste nog, att den förespeglade hjelpen lika litet nu, som förut, skulle komma; de visste nog, att de lika hejdlöst skulle få fortgå med sina våldsbragder, endast de visade att de icke skämdes för dem. Och så skedde det. Den lilla flick der månget blodigt sår, men höll ändå i sig i sin portgång, fastän steg för steg längre inträngd. Den ena afvåldsverkarne trängde emellertid under detta hjeltemodiga för bl var ända in i huset. Då ef det ett starkt alarm bland vänner och rannar. så att den i huset inträngande tog: illa vid sig och fann sig föranlåten att ropa. ut åt de der vännerna och grannarna, att. det var af misstag som han kommit så långt in i huset; då ropet fortfor att han skulle packa sig derur, förklarade han slutligen att han af strategiska skäl ej ville lemna det — röfvare och våldsverkare hafva, såsom man vet, äfven sin strategi. Han är qvar der, ännu; han äter ut huset och då han ej får mat, tager han penningar; ty längre än till litet skrik gick det ej hos grannar och vänner. Den lille försvarar ännu sin portgång med tapperhet och mod och väntar alltjemnt på hjelp. Kommer ej denna snart, låter han, i sitt hjeltemod och i vissheten om sin rättfärdiga sak, nelt visst döda sig förr än han frivilligt lemnar sitt hus till utplundring af de rotystna fienderna. Skall icke hjelpen komma snart? Skall len närmaste grannen, hvars eget hus derter är närmast att hotas, ännu lugnt åse olundringen, skola vännerna, som dock högidligt lofvat hjelpa till att skydda den liles hus, om det hotades, icke snart gifva craft åt sina ord och försäkringar? Skola le kunna liknöjdt åse att en i fysisk styrka underlägsen broder och vän totalt nedhugves utan att dervid väga mer än några utyck af ogillanden? räga Sverge-Norge, England och Frankke, om det är menskligt, om det är dem rdigt, alt danskarne, oaktadt sitt hjeltenodiga försvar, fär slagtas, tillintetgöras af yskarne! RRENO ONE