Aftonbladet – 5 mars 1864, sida 2

och hållet hade förgätit: och ban förebrådde sig häftigt för att han icke hade sagt farväl åt gamle Barnaby, hans pålitlige och i det hela taget enda vän i palatset. Nu var det emellertid för sent; icke för en verld skulle han velat gå tillbaka. Han kom fram till Ibella i lagom tid för att kunna följa med den sista jernvägstränen; och klockan åtta på aftonen var han i Turin. KAPITLET X. Libertå va cereando elYt si cara. Vincenzos långa erfarenhet af Turin satte honom i stånd att snart finna en mycket billig bostad, ett eländigt hål, utåt en elän dig gård. Han betelade en veckas hyra i förskott, lemnade der sin pappersbundt, som utgjorde Fela hans packniog, och begaf sig derpå ut att uppsöka Onofrio. Så ötvertygad han än var om Onofrios beredvillighet att tjena honom i allt hvad han möjligen kunde, kunde han dock icke förmå sig att direkte gå till houom och likasom taga hans gästfrihet med storm. Hans bref, i hvilket han, såsom läsaren torde erinra sig, hade nämnt att han skulle komma inom två månader, var icke en vecka gammalt, och han var nu redan här. Vi böra ej glömma att i förbigående omnämna, att Vincenzo ännu bade-omkring trebundrafernti francs qvar at de minnesvärda fyrahundra gom han för ett år sedan hade erhållit af ministern. Stor var Onofrios öfverraskning och ännu större hans känsla af medlidande, vid åsynen af detta välbekanta ansigte, så starkt förändradt, så blekt och så åldradt. Vincenzo hade kommit med det fulla beslutet att öppna sitt bjerta för vännen; och vid första ord af till blertat gående sympati, som fram: kallades af hans förändrade utseende, frambröt, likt en lavaström, den bedröfliga berättelsen om hans sorger och lidanden, både gamla och nya, från början till slut, och denna gång utan någon förbebållsamhet. Den unge mannen var allt för mycket upp