Aftonbladet – 4 mars 1864, sida 2

Har Sverge och Norge någon hedersskuld att gälda i den Danska frågan? (Ur Norska Aftenbladet). För att så mycket som möjligt oblandadt kunna besvara denna fråga vill jag för denna gång förbigå alla de nationella och politiska skäl eom tala för ett snart och verksamt deltagande i Danmarks kamp emot Tyskland; ty ehuruväl dessa skäl äro så klara och Nordens skada genom Danmarks sönderstyckande så ögonskenlig, att det skulle förutsätta en stor sjellförblindelse om de män, hvilka nu sitta vid rodret hos oss, verkligen förmenade sig gegna fäderneslandet eller förtjena efterverldens tack genom alt nu låta Sverges och Norges vapenföra män sitta som sysslolösa åskådare vid det förfärliga skådespel, som nu uppföres midtför våra ögon; ehuruväl anspråket på oss att rädda hvad som räddas kan ör så stort, att om än icke änskap och slägtskap, gemensamt språk och litteratur, gemensamma forntidsminnen och folkanda ej längre hade det ringaste attbe:yda folken emellan, utan borde såsom andliga snedsprång och upgdomsförvillelser kastas öfverbord eller åtminstone öfverlåtas åt poeterna och teatrarne — så måste dock erinriogen om hvad ömsesidigt inflytande har att betyda och den andliga gemenskapen emellan folk, som förstå hvarandras språk, hvaraf det ena eger hvad det andra saknar, och hvaraf det ena redan länge har ersatt bristerna hos det andra, erinringen om hvad detta inflytande utövar och har utöfvat både på 0s8 och på Danmark i vårt inbördes förhållande till hvarandra, måste som det synes mig låta känna sig som en lifsfråga för Norge, att Danmark må bevaras från undergång eller från den sönderstyckning, som här vill säga detsamma som undergång. Men jag vill nu, som sagdt är, förbigå nödvändighetsskälen och endast hålla mig till hvad man kallar en bedersskuld man och man emellan. Och denna hedersskuld består vid detta tillfälle endast deruti, att man står vid sitt ord, det ord, gom Sverge och Norge uttalat inför Danmark, och detta icke en gång utan flera gånger, icke genom den ena af sina riksdagsr, om jag får begagna detta uttryck, utan genom alla de folkrepresentationer, som häröfver haft tillfälle att uttala sig. När enskilda personer, som kalla sig män af folket, och som nu sätta sin offentliga ära i att representera landets prosa, funnit det hederligt att undandraga sig skuldea med den förklaring: ?vi voro icke med om att skrifva under vexeln, vi ha ingenting lofvat?. så kan detta i närvarande fall icke gälla, likalitet som vi kunna vägra att deltaga i betalningen af landets skuld, änskönt ingen af oss har i bokstaflig mening undertecknat vexlarne. Ja man kan nafurligtvis undandraga sig det ena hkaväl som det andra och göra som det står i visan jåta arfskiftsrätten gälla för domen öfver dödan man som för hvarje annan slags qvartåtenskap?, men med heder kan man näppeligen komma ifrån saken. När vidare samma män både i Norge och Sverge sökt göra sig sjelfva oansvariga med den anmärkningen, att alla hithörande ord och löften ej varit annat än ?studentfraser?, endast ett hänförelsens skum, utgånget från punschbålarne, så är denna undflykt föga ädel och mycket osann; det är oädelt att eätta tvenne länders studerande ungdom i skamvrån, såsom söner de der gå och göra skuld emot föräldrarnes vett och vilja, såsom män, hvilkas ord ingalunda är att lita på. De gamla ärevördige landvts fäder? ha ju dock tillåtit dem att resa och utrustat dem dertill, ha hört och läst hvad som blifvit ejunget och taladt, ha låtit dem ånyo resa och ytterlivare en gång, och varit i lika full vetskap om skulden som ungdomen sjelf, men hafva, såvidt jag vet, icke nedlagt någon protest deremot, utan tvärtom med mycken gästfrinet inbjudit och emottagit Danmarks ungiom, och ba i massa åhört och skänkt sitt njeriliga bifall till de tal och sånger, hvaruti åväl gamla som unga studenter, professorer ch borgare från Kristiania, Upsala och Lund uttalade orden: Danmarks sak är vår sak — kampen vid Eidern är en för norden gemenam kamp!4 Sålunda ingicks skuldförbinlelsen, och det var då godt tillfälle att proestera, ja fullt skäl att protestera för sila lem, som hade så mycken hederskänsia, att e begrepo att det här var fråga om en ationel bedersskuld, att här ett ord blifvit ttaladt, som både af danskarne måste uppyttas såsom ärligt menadt och af norrmän ch svenskar inlösas med handling, om tiden n gång sä fordrade. Och dessa eomma tudenter, hvilket här för öfrigt icke vill äga detsamma som blott och bart unga ojkar, utan universitetslärare, rektorer, admeter, sakförare, med ett ord Sstuderadt pik i alla slags samhälleställningar — dessa udenter, säger jag, de äro hvarken i Norge ler i brödralandet uttrycket för något enildt stånd, utan söner af alla folkklasser, orzere, bönder och embetsmän. Intet stånd landet kan derföre nu med heder draga g tillbaka med den invändningen: CJag var ke med och uttalade de stora orden. När vidare dessa enskilda personer på den dnaste tiden synas med en synnerlig belånbat ha omit tne I pur 7 AH