Aftonbladet – 3 mars 1864, sida 2

gamle mannen, full af mild sympati bäde för allmänna och enskilda saker, genom. trängd af välvilja för alla — hvad har p gjort af honom? Ni har förvandlat honom till en sjelfvisk, knarrig hypokondrist, som inte tänker på någonting anna! än sina krämpor, och natt och dsg bemsökes af oro och förs. räckelse, inte en sådan oro eom religionen, utan som en ömklig vidskepelse injagar. Han har i er hand blifvit ett cadaver. Om det vore er lägligt, min herre, sade don Pio, skulle jag helst vilja vara allena. tJag går, sade Vincenzo; men dessförinnan vill jag säga er ännu ett sista ord. Jag öfverlemnar er, don Pio, åt deu domare, inför hvilken bjertlöshet och arrogance tjena till intet.t ij Med dessa ord vände han sig om och lemnade rummet. Han var tillbaka vid palatset ivom några ögonblick. Rosa, som stod bakom gerdinerna till ett af fönstren på nedra botten, för stt se när han skulle komma, skyndade ut i förstugan och mötte honom liksom händelsevis, med utropet: Se der är du jua! Nå, var don Pio hemma? Ja, det var han. Nå, och hor — ur skildes ni?4 Rosa såg helt bestört och orolig ut. sKom med, så skall du få höra, svarade Vincenzo, i det han tog henne vid havden och ledde henne uppför trapporna till första våningen. Dörren till hvad som förr hade varit herr advokatens musikrum stod öppen och visade den gamle mannen, insvep! i en flanellsnattrock, liggande raklång på ep soffa. Vincenzo steg in, tog af sig hatten och sade: oo tJag har kommit till er för att, såsom min pligt bjuder mig, underrätta er om tet beslut jog fattat.S