Aftonbladet – 2 mars 1864, sida 2

siut; om endast min egen trefnad och beqvämlighet ionefattades i den förändring du töreslår, skulle jag inte tveka att säga ja; men der äfven pappas välbefinnande står på spel mäste jag handla med försigtighett. Intet af allt hvad Viceenzo sade kunde förmå benne att ändra beslut. Endast så mycket kunde han vara öfvertygad om, ett hon hade den lifligasie öpskan att om möj ligt göra hvad som var honom angevämt. Han hade, för att göra henne till viljes, vjort ett allt för stort medgifvande, då han atstod från all tanke på att söka en plats under styrelsen, för ett hon icke skulle ön ska att på bästa sätt visa honom att hon förstod att uppskatta hans godhet och tillsifvenhet. Vincenzo hade ett bestämdt och trängande skäl hvarför han ville förmå henne att genast gifva sitt svar; han fruktade att don Pio under uppskofvet bärmed skulle komma att blanda sig i saken, och han hade väl jugo gånger på lungan en bön till henne att icke i detta fall inviga presten i siu förtroende. Han sfhöll sig emellertid från att vöra det, vid tanken på huru fruktlös hans begäran skuile vara, om hon hade beslutat sig för att göra det; och i annat fall vore det farligt, emedan det möjligen kunde framkalla det som han just önskade undvika. Som det var, hade ban allt skäl att vara nöjd med det sätt hvarpå hans förslag hade blifvit mottaget, Visserligen hade han, för att ha någon utsigt att lyckas, mäst inskrävka sina anspråk till deras minsta mått; och det var med en grym, inre strid som han hade uttalat de sorgliga ord, som fullbordade hans brytning med en bana, hvil ken han, efter allt hvad han redan känt deraf, visste vara den som bäst öfverens stämde med hans önskningar och falenter.