Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 3

så stor ömhet för intressena i Hamburg, då man så föga bekymrar sig om handeln och näringarne inom landet. Genom nu gällande bankoreglemente, som skänker fullmäktige en förut knappt anad frihet, äro fullmäktige otvifvelaktigt berättigade att, om de finna lämpligt, 1 förste band sirypa rörelsen hemma, för att derigenom förstärka me talliska kassan och att till en aflägsnare tid uppskjuta all fråga om obligationsförsäljning. Men då rikets ständer lemnade fullmäktige en större frihet, hvilket alla med tillfredsställelse föroummo, så följde dermed ett större auevar, och det hafv-r sig icke nu mera eå lätt att skyla sig bakom reglementsparagrafer. Om tidpunkten för obligationsförsäljning icke anses inne förr än rikstanxen uttömt alla andra utvägar för metallieka kassans upprätthållande, så kunna fullmöktige vera förvissade om, att vid n dä vidtagen för. säljning förlusten kommer att visa egsåef skräckande, att man, för att undvika densamma, helt enkelt torde hoppa öfver den hjelpkälla för metslliska kassans förstärkande som med inneliggande obligationer afses, och i stället begagna rättigheten att å utrikes ort för riksbankens räkning söka lån eller kreditiv. Det vill således synas som om obli gationsförsäljningen borde vidtagas åtminstone någon tid invan den blef en trängande nödvändighet. I bankväsendet gäller för öfrigt, vida mer än i andra affärer, att kunna utan all för stor tvekssemket vidkännas en liten upj offring då omständigheterna sådant kräfva, samt ait man rätt ofta, genom att bemöda siv att underlätta den allmänna rörelsen, i sjelfva verket förbättrar bankens egen ställning. Att deremot, säsom riksban ken, genom ella till buds etående medel pressa den inhemska penningmarknaden, att lemna obegagnad den enda rätta utvägen att förstärka ein metalliska kassa, hvarigenom sedelcirkulationen inom landet upprätthålles, och att uppträda såsom låntagare på vilkor, som ofelbart ytterligare etegrar penningens värde och som betager riksgäldekontoret möjligheten att ånyo söka begagna ntvägen af ett kort lån, intill dess ett större rdelaktigt amorteringslån för statens räkng kan afslutas, visar, att den styrande viljan inom riksbanken fäster blott ringa afseende på landets sllmänna intressen.