Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 3

umgänge liknade tvenne väl uppfostrade, föga sympatiserande personers i ett hotell — artigt, vänligt, men utan all hjertlighet. Bernaby, som ej visste huru han skulle lösa den olösliga gåtan, haru så fullkomligt motsatta anspråk skulle kunna försonas, liknade mera en på landet uppdragen fisk, än den gamla stridskämpen från fordom. Om eftermiddsgarne, då far, dotter och måg sulto på hvar. sin stol framför huset, utgjorde Barnaby ofta fjerde personen i denna melankoliska qvartett och stirrade uppifrån marmorbalustraden, der han plägade intaga sin plats, länge och oaflätligt ned på de ansigten han hade framför sig, likasom för att söka utleta hvilket som såg mest dystert och olyckligt ut, och hvars egsre följaktligen förtjenade det meeta undseendet. Då han ej lyckades deruti, steg han vanligen upp, eprang rundt omkring i en krets, likt en bund, och begaf sig bort i det värsta lyn-e; deremot om hans observation hade haft ett lyckligt resultat, hvilket ibland kunde hända, visade han under flera dagar en uppenbar köld mot den som för ögouvbliceket dömdes, antingen det var hana husbonde eller Vin: cenzd. Barnaby var nu öfver åttio år. Det var ett så dystert och melankoliskt lif, sora någonsin en trappist kunnat önska vå — tillräckligt att nedsiå äfven det mest billiga sinne; och Vincenzos kunde, efter hvad vi veta, reden förut icke vara annat än i hög grad nedslaget. Beröfvad allt um-: gänge med intelligeuta och värbeslögtade andar, ständigt förföljd af känslan ef sin egen ingeboende duglighet, utan eat dock på minsta sätt kunna envända den; i hvarje ögonblick sårad i sin sjelfkänsla, sina tycken, sina äåsigter och öfvertygelser, släpade Vincenzo, trött och uppledsen, sin börda dag efter deg, ungefär med samme bered