Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 2

ikaliska studier, och de juridiska kopvsultationerna voro få och långt emellan. Hans enda sysselsättning var att känna efter och upptäcka nya sjukdomar hos sig sjelf samt att grubbla och klaga öfver både de gamla och nya. Detta börjede nästan öfvergå till en verklig mani — han kunde nästan icke tala om något envat än sina krämpor. Han bar jemt på sig sin fickspegel och betraktade med baraslig oro sin tunga och vexlingarne i sitt ansigte. Hans förskräckelse för drag var oaflåtlig. Detta oupphörliga sysstleättande med sig sjelf gjorde honom i hög grad ejelfvisk, retlig, koarrig och grälgjuk, ofta till en nästan olidlig grad. Don Pio var den ende, som alltid kunda styra honom — bangs blotta närvaro, endast ljudet af hans röst hade, likt Davids harpa på Sauls själ, ett ögenblickligt lugnande inflytande på den gamle herrns kroppsoch själerubbningar. Don Pio käade sin makt och begagnade den för sina ändamål, men utan att någonsin paradera dermed; tvärtom sökte han så mycket som möjligt dölje den för den person, Öfver hvilken han egde och atöfvade den, och eom, eburu han icke ens rörde så mycket som sitt lillfinger, oberoende af den sifna impulsen, likväl trodde sig havdla fritt eh gaf sig min af alt göra det, så len och skicklig var den hand af hvilken han leddes. Icke ens det skarpaste öga eller öra skulie don Pios uppförande eller tal kunnatuppcka det ringaste grand af sjelfförtroendet 108 en man som känner sin egen vigt. Uppnärksam och aktningsfull mot herrn i huset, itan att dock vara krypande, sällskaplig och imgängsam wed Vincenzo, utan att vira nå ot slaga obehaglig förtrolighet, faderligt edlåtande mot Rosa, full af värdig vänligvet mot tjensifolket, rådan gom han bade