Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 2

kaz för att sjelf känna med sig, att hon ej är vuxen sitt kall. eneste —1 en polemik med den nervösa gumman Snällposten i Malmö, som sagt att inga skandinaviska sympatier finnas i värt land, yttrar Lunds Weckoblad: Vi hafva påstätt, att Sverges egetintresse, ja till och med — så mycket känslat ega vi — dess ära ovilkorligen fordrar att bispringa Danmark. Vi nödgas nu, med fara att wötta vår publik, upprepa vår erinran derom, att vår egen sjelfständighet i framtiden beror på, att den ej synnerligen talrika skandisaviska stammen ej försvagas. Det kan ju ej bestridas, att om Preussen, medelbart eller omedelvart, blefve herrskande intill Skagen, eller ätminstone intill Kongeän, vore Sverge Norges förmåga att skydda sig sjelf betydligen misskad. I fall sedermera de gawla huudsförvandterna, Ryssland och Preussee, en gång komma öfverens om att samtidigt utvidga sig, skulle danska öarne utan tvifvel vara ett lika elterlängtadt rof för Nord Tysklands marinstat, som hamnarne från Warangerljord till Tromsö för Ryssland. Vi höra redan Snällpostens invändving: dessa hamnar äro Norge garanterade af England och Frankrike. An om dessa vesterns makter, i en afgörande stund liksom nu, bundna af inbördes misstroende och afundsjuka, uppfyllde sina förbindelser så, som de nu upprätthålla den garanti, de i början af förflutna århundradet lemoat Danmark för Slesvig? Det är sanat, Saällpostens tröst kan vara (och mången annans kanske är af samma slag), att om ock Snällposten sjelf ännu fiapes till, då denna fara möjligen hotar Norge, får dock en annan redaktion draga den sorgen. Den tidens redektion skall måhända gå i borgen för, att 4det vida öfverlägsna antalet af sansade och kloke män omfattar dess åsigt, att Sverge på egen hand bestämdt icke bör för en grannstats skull kasta sig in i ett vågspel, som ej 0sannolikt kan medföra faror af allvarligare och svårare beskaffenhet än flertalet af ultraskandinaverna och krigsifrarne någonsin tänkt sig.? I sådant fall skulle detta visa, att 1364 års traditioner bibehållits, och resonnementet vore ur synpunkten af Sverges intresse fullt konseqvent, ty derföre att Sverge och Norge vore förbundna, så kunde den tidens Snällpost resonera, borde vi ej dela Norges öde, knutna till hvarandra Bom vi skulle vara i ett sannskyldigt nordiskt fostbrödralag.4 Med Kartan framtör sig skall ej någon kunna påstå att förlusten af Finnmarkens Amt vore för Sverge ferligare, än om Danmark skulle mista Slesvig eller hela Jutska halfön. Man kan antaga ett annat fall, i hvilket Sverge sjelft anfalles, och dåicke ens Snällposten skall kunna bestrida krigets nödvändigbet. Om vi och norrmännen, Bom man kan hoppas, en gång besluta 0ss att för vissa ärenden, eåsom de utrikes, bilda en gemensam representation, kan detta möjligen synas Ryssland, hvars czar ju bär titel af arfvinge till Norge, såsom stridande mot det sednare landets sjelfständighet — och Ryssland kan besluta att taga Gotland och Öl.nd såsom pant, till dess den nya förtattningen. upphäfves. Är Danmark den tiden ett redskap i Preussens händer, skall Sverge ångra, fastän för sent, att icke hafva gjort någon uppoflring för att upprätthålla den skandinaviska stammens oberoende isin helhet. Så Jänge nemligen Danmark består, ostyckadt och sjelfständigt, kunna vi väl iese alltid vara säkra om hjelp vid ett anfall östanifrån, men behöfva ej befara att från vester och öster på en gång hotas med iovasion. Med få ord, farorna för vår framtid af att tillåta Danmarks styckning äro gränslösa. Att för denna olyckas afböjande stora uppoffringar af män och penningar möjligen komma att erfordras, kan ej nekas. IHvarifrån skola de sednare tagas, frågar Väktaren? Der de skulle tagas, ifall Finnmarken eller Gotland -anfölles. Att Sverges deltagande efter all sannolikhet skulle gifva kriget en europeisk utsträckning och följektigen en för Denmark fördelaktig vändning, hafva vi i ett föregående nummer sökt visa. ; Snällposten säger, alt ekaror af frivillige skulle vara bästa beviset på intreese för Danmarks sak, och bedjer de krigslystna gå från ord till handling. Vi vilja besvara denna något besynnerliga uppmaning med en fråga: Skulle ej Snällposten kunnv yrka, alt Sverges ära, om också — eniigt dess sannolika åsigt — ej Sverges intresse, bjöd detsamma att försvara Finnmarken, utan att redaktionen deraf kände sig förbunden att taga geväret på axel och marschera? Sannolikt skulle fosterlandet hafva föga nytta af att några dess söner, under det dess trupper låge på rotarne, öfvergäfve sina yrken för att i fölt uppofira sig sjelfva utan synnerlig skada för fienden. Snällpostens åsigt om en rådande ovilja mot ett krig till Danmarks hjelp anse vi grundad på en obekantskap med verkliga förhållandet. Här på platsen finnas säkerligen böget få personer, som icke med spänning vänta hvarje post från hufvudstaden och med harm och sorg emottsga den, så snart den anländer utan underrättelse om en Svensk härs utrustning. Vi syfta härmed icke blott på uagdomens uppfattning. Män, för hvilkas ålder, insigter och samhällsställning Saällposten säkerligen hyser aktning, dölja icke, att de hylla samma isigt. Underrättelsen om en svensk etyrkas afsändande till Danmark skulle helsas med den största tillfredsställelse. Väl förstår man, att svenskar och danskar icke förmå att drifva den stora tyska bären ur Slesvig, nen de kunde tillsammans försvara Fredericia och Dyppelpositionen, intilldess det stora suropeiska kriget, hvilket af Sverges delagande ovilkorligen blefve påskyndadt,hunne utbryta.