Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 2

4Nordens Urinnevånaret. Då postmästaren ej: ansåg dessa handlingar höra under fribrefsrätt, uttogs stämning å hr Söderberg Innan detta mål förekom, ankom åter ett bref från hr Söderberz, adresseradt till landskanslisten Wannberg i Gefle, också åtecknadt fribref. Äfven detta bref bröts och befanns innehålla diverse handlingar, ställda till konungens befallningshafvande, med anmodan till hr Wannberg att först afskrifva dem, samt sedermera ombesörja inlemnandet af desamma till vederbörande. Ny stämning uttogs nu af hr Stendal, och båda dessa mål förekommo till handläggning i måndags Vid mälens påropande inlemnades en af hr Söderberg undertecknad skrift, innefattande anhållan om anstånd med svaromålet till i onsdags kl. 12 på dagen. Detta beviljades, med hr Stendals begifvande, och då målen förenämnde dag ter påropades, inställde sig prosten Söderberg och gjorde åtskilliga invändningar, hvilka af hr Stendal bemöttes, hvarefter rätten tillkännagaf att utslag i målet kommer att nästkommande onsdag meddelas. — — I ett bref från Sala berättas följande tilldragelse såsom bevis på ett kreaturs förmåga att uthärda köld, hanger och törst: Måndagen den 15 dennes kl. omkring 4 e. m,. slet sig en större oxe lös från den plats der han stod bunden här i staden, medtagande kälkar och tillbehör, samt gick st hemtrakten, belägen 1. mil härifrån. En karl mötte honom på vä gen ech fann sig föranlåten att taga och binda: honom vid en gärdesgård, men äfven härifrån slet han sig lös och gick vidare mot hemmet; men kommen i dess närhet gick han vilse, och kom in i skogen, der han fastnade och blef stå ende i öfver 5v, dygn eller till den 21 kl. 8f. m. utan ringaste föda eller dryck. Undertiden hade det understundom varit ända till 12 grader kallt. Han anträffades slutligen af en karl som var sysselsatt att utse sågtimmer. Rundtomkring der oxen stod hade han ätit af bark och jord. Djuret ärnu den 23 Febr. temligen raskt igen, men det lärer varit ytterligt-utsvultet. — — Af från Göteborgs postkontor meddelad uppgift inhemtas bland annat rörande stadens korrespondens till och från inoch utrikes orter unde: år 1868: Till inoch utrikes orter afgångna bref äro GI6 277: ankomna från dito dito antagas till 633.723. Antalet genom kontoret expedierade lokalbref utgjorde 20.051. Summa 1.270.051. AMgångne rekommenderade bref, derå ostkontoret meddelat bevis öfver innehållet, ha Inneslutit 36,371,002 rdr 93 öre. nn — Från Qvickjock i Lappmarken skrifves den 31 Januari vill Norrbottensposten: Vintren har hittills häruppe varit ovanligt mild och så snart någon snö fallit, har gemenligen töväder omedelbart derpå inträffat, hvarigenom snön efterhand bortsmålt, så att vi ännu på slätterna hafva bar mark i det närmaste. Äfven i skogarne är snön obetydlig, hvarföre också vargar, som nu här 1 mängd förekomma, utan möda ströfva vidt omkring sökande efter rof, och derpå hafva de beklagligen ingen brist, ty renar äro här spridda öfverallt och många sådana ha redan blifvit offer för de glupande bestarnus roflystnad. De lappar, som höstetid pläga uppe hålla sig i dessa trakter, hafva flyttat neråt med blott en tinga del af sina bjordar, som i följd af vanvård redan tidigt på hösten fått skingra sig åt alla håll, hvadan större delen, som i anseende till den ringa och derjemte härda snön icke kunde före afflyttningen späras och samlas, måste lemras åt sitt bde. Det är bland dessa arma värnlösa renar som vargarna nu obehindradt grassera, och iapparne få följaktligen dyrt plikta för sin vårdslöshet. I förra tiden vallades renarne alltid natt och dag och lapparnes välstånd såväl som deras antal var då vida större än nu. Ja de flesta ibland dem hade då ganska respektabla hjordar. Detta var också naturligt, ty oaktadt flere eler färre af deras renar älven då kunde omärkligt afskilja sig och åtkommas af rotdjur eller drabbas af annan ofärd, var dock denna förlust mindre känbar och dessutom at sådan art att den icke kunde förekop.mas. Nu deremot synas lapparne med vett och vilja påskynda sin undergång, i det de. särdeles höst och vår, släppa sina renar på villan för att sjelfva i all maklighet få sitta hopkrupna i sin kåta. dricka sitt kaffe, röka sBn pipa. äta och sofva. Ändtligen när de åter skola hopsamla renarne, få de nog röra på sig, men det är en gifven sak att de då äfven i lyckligaste fall icke kunna finna reda på dem alla och att förluster, större eller mindre, alltid måste blilva följden af slik vårdslösuet. En och annan lapp finnes här visserligen ännu, som alltid bjuder vill att hålla sina renar tillsammans, men genom deras oundvikliga sammanblandning med andras renar, som blifvit släppta på villan, blir honom detta stundom, oaktadt både vilja och ansträngning, omöjligt, eller ock måste han, för att vara i stånd dertill, föda och aflöna flera tjenstehjon än,han eljest skulle behöfva. Men som sagdt är, sådana lappar äro åtminstone här ganska få och i allmänhet tyckes en öfverhand tagande veklighet hos detta förr så härdade nomadfolk allt mer och mer undergräfva dess beånd såsom sådant, och med detsamma kan det ven såsom nation med allt skäl kallas en väg, som numera döende bryter sig mot evighetens strand4. Anmärkningsvärdt är också att på sednare åren en mängd unga lapplustrur aflidit i följd af barnsbörd, något som förr nästan aldrig inträffat. Fordom var det till och med icke ovanligt att lapphustrun utan menlig påföljd ickucherade i snödrifvan och invecklande barnet sin pels bar det hem till sin kåta. — Under öfverskrift Några ord om folkbildning i allmänhet och sockenbihblioteker isyn nerhet läser man i den i Luleå utkommande Norrbottens Kuriren följande förträffliga uppantas