Aftonbladet – 29 februari 1864, sida 2

ioträdt I ett nytt skitte och antagit en särskild karakter, egnad att förändra de synpunkter, ur hvilka hon hitintills varit sedd, och de stora makternas hälining. Allt klarare med hvarje dag uppenbarar sig Preussens politik, hitintills ilia beslöjad uader tvetydiga löften, som blifvit England gjorda i samma ögonblick som Preussen i förening med Österrike inträdde i Slesvig. Om Slesvigs ockupation endast afsåge att of en pant, för att tvinga Danmark upp: fylla sina förbindelser, så vore det hvad österrikisk-preussiska armån redan uträttat mer än tillräckligt, och man skulle stanna för att öppna nya underhandlingar och anvorledes än med vapen lösa tvistefrågan. Men i stället för detta fortsätta dessa makter kriget, bereda sig att belägra Dybböl och Fredericia, samt förklara, att de ej skola samtycka till en vapenhvila, så länge en enda dansk soldat ännu är qvar ej blott på Slesvigs festland, utan ock på ön Als. Samtidigt härmed sätter sig Preussen, trots Tysklands protester, i besittning af Holsteins vigtigaste hamnar. Kiel, Altona och Neamiioster hafva ockuperats ef preussiska trupper, och alla underrättelser öfverensstämms deruti, att här är fråga om en belt allvarsammare sak än blott tillfällig ockupation. Det är svårt att betrakta sådana handlingar som öfverensstämmande med de löften preussiska regeringen gjort de makter, hvilka undertecknat fördraget af år 1852. De låta tvärtom framskymta planer, dikterade af eröfringslystnvad och personlig äregirighet, planer, som ligga alltför mycket i berlinerkabinettets traditioner och alltför klart belysa hr v. Bismarcks hållning mot preussiska kamrarne och mot Tyskland, för att icke allvarligt ådraga sig de europeiska makternas uppmärksamhet. Äro Preussen och Osterrike fullkomligt eniga i detta hänseende? Om man får tro ett pikant yttrande, som tillägges hr v. Bismarck, ekulle österrikarne föra krig för konunge. af Preussen. Men det är icke alldeles osannolikt, att österrikarne också kriga något litet i sitt eget intresse, och att wienerhofvet, utan att, såsom Preussen, rufva på förstoringsplaner på Danmarks bekostnad, har i alliansen med berlinerkabinettet sökt garentier och stöd mot eventualiteter, som kunna inträffa uti Italien, Ungern och kanske äfven Gallizien. Huru än härmed må förhålla sig, framträda icke otvetydiga symptomer af äregirighet och eröfringslystnad, för att uttränga den enkla förbundsexekution, hvarom det egentligen handiadei Holstein, och den enkla ockupation till underlättande af fredsunderhandlingar, hvarom det ursprunghgen bandlade i Slesvig. Frågan förändrar utseende och blir, i stället för tysk, europeisk. Europa ken ej förblifva likgiltigt inför planer till terrilorialförändringar, som ingripa i des jemvigt, och kan icke tillåta dem utföras genom en 8ickligt spelad komedi, som under en skenbar oegennytta döljer den egentliga afsigten, för att slutligen gifva en orättfärdig invasion helgden af ett fullborda dt faktum. Vi tro fördenskull ögonblicket vara inne för Preussen och Österrike att bestämdt förklara hvad de vilja göra och huru långt de ämna drifva kriget mot Danmark. Frankrike har i denna betänkliga fråga iakttagit den mest reserverade och hofsamma hållning, iakttagande händelserna utan att söka intrassla dem genom en oläglig inblandning. Men Frankrike är långt iträn likgiltigt för saken. Kejsarens bref till hervgen af Augustenborg har i de oförtydligaste ordalag tecknat den franska politiken. älvillig mot Tyskland, sympatetisk mot Danmark erkänner han allt hvad som är allvarligt och erkännansvärdt i den tyska folkrörelsen, men kan icke tillåta, att ett så vigtigt land som Danmark utstrykes från europeiska kartan; att en så tapper race som den danska absorberas och tulintetgöres. Framför allt vill Frankrike icke, att en så djupgående förändring i europeiska jemvigtens vilkor göres till förmån för Preussen, i strid mot folkrätten, mot de tyska mellanstaterna och mot de andra makternas mest rättmätiga intressen. Vi hefva ofta sagt: alla våra sympatier äro för Danmark, och hjeltemodet, hvarmed detta land försvarar sig, tapperheten, som dess lila arm utvecklar mot en fem gånger så manstark fiende, hafva befästat våra sympatier. Danskerne kämpa för sin nationalitet, sitt fädernesland, sin härd; ingen sak har någonsin varit rättvisaie och mer vördnadsvärd, och, såsom kejsaren yttrat, den kan icke förfela att hos oss tillvinna sig allmänna opinionens sympatier. Danmark har beslutit ett förtvifladt motstånd, väl inseende att i Europa existera svårigheter och vigtiga frågor, zom mer eller mindre omedelbart sammanhänga med dess egen framtid och af hvilka det icke utan skäl hoppas kunna draga fördel, om det förlänger sitt motstånd. Också är det sannt, att i samma mån som de allt tydligare eröfringslystna afsigterna på Danmarks territorium och på östersjöhamnearne framträda, utvidga sig äfven de europeiska makternas politiska horizont. Se dan de sväfvande frågorna i så hög grad börjat intressera Europas ställning och lugn, har Frankrike icke samma skäl att iakttaga den reserverade hållning, som det i början ålade sig. Om icke tillfredsställande förklaringar på ett bestämdare sätt ådagalägga, att Preussens afsigter äro fullkomligt oegennyttiga, så tro vi, att ingentiog uumera hindrar Frankrike att, tillmötesgående Englands så ofta uttryckta önskan, förena sina reklamationer med brifiska kabinettets, för att skydda Danmark mot en orättvis sköfling och den europeiska jemvigten mot territorielförändringar och mot utsträckandet ef ett inflytande, som ingenting rättfärdigar. Underrättelser från Danmark, Jemte de klagomål, som man på sednare tiden försport rörande bristen på nödiga anordningar för danska armåns fysiska vård, har nu en högt aktad stämma höjt sig för att fästa uppmärksamheten på ett änna mera na fvigsliat hahkaf kriggshärana andliga såärd?