Aftonbladet – 29 februari 1864, sida 2

— Man läser i Upsalaposten: För åtta dagar sedan bragte telegrafen den nyheten, att vår regering med ett tvärt nej besvarat en förfrågan från danska styrelsen. om Sverge nu ville lemna Danmark aktivt understöd. Såvidt vi förnummit, hafva få. om ens någon velat sätta tro till denna un derrättelse. Man anser, på grund af vårre geringa föregående yttranden och hela dess politik under många är i danska frågan, ett sådant svar rental omöjligt. Emellertid hafva vi 088 bekant, att nyheten härflutit ur en sådan källa, att det är svårt att förneka dess riktighet. Men vi vilja fästa uppmärksamheten på den ordalydelse hvari denna underrättelse kommit oss tillhanda, och hvilken ej berät tigar till de slutsatser, som man dragit, för att genom deras orimlighet visa att ryktet måste vara osannt. Telegrammet innehåller blott, att svenska regeriogen förklarat sig nu, för ögonblicket, vara urståndsatt att uppträda till Danmarks hjelp. Men att detta Stvära nej? skulle vara hennes sista ord; att hon skulle beslutit att med ens afsvärja det politiska system, Sverge så länge följt ; ati hon ej skulle anse sig genom de oupphörliga och enträgna föreställningar, med hvilka hon i åratal legat öfver Danmarks styrelse och hvilka inledt Danmark på den bana der kriget genast mötte, förpligtad till någotan nat, än några vanmäktiga noter; att hon nu skulie kommit till den öfvertygelsen, att de i grefve Manderströms depescher så ofta om: talade farorna för norden alldeles icke äro nägra faror; det eger man ej att sluta at detta korta telegram, och det är, äfven enligt vår tanke, en omöjlighet. Emellertid innesluter vår regering sina åsigter och planer i ett hemlighetsfullt dun kel. Det sättes ej i fråga ait sådant kan vara till en viss grad nödvändigt; men å aodra sidan är Jika visst, att denna hemlig hetsfullhet sträcker sig äfven till sådana fall, der den ej tjenar till annat än att föda skadliga missförstånd. Då under sista riksdagen regeringen lät offentliggöra en samling akt stycken i danska frågan, började man hoppas att hon på allvar öfverguvit det diplomatiska hemlighetsmakeriets tradiditioner. Man har derföre länge väntat att hon skulle fiona lämpligt att meddela något om de åtgöranden, hvartill det preussisk österrikiska röfvaretåget mot Daumark naturligtvis för anledt henne. Men ännau bar man väntat förgäfves. Af utländska tidningar erfor man nyligen att Sverge protesterat mot dens. k. ockupationen af Sleswig; denna nyhet bar funnit väg till en mängd svenska blad, men den cfficielia tidningen är stum som en fisk. Tyskarne hafva sedermera, den 18 dennes, ioryckt i Jutland; denna händelse har lika litet förmått bryta regeriogens förbehållsamhet. Man får väl således vara tålig och vänta, tills som vanligt något franskt eller tyskt blad meddelar svenska kabinettets noter. Vi känna nog att det gifves folk, som 1 tid och otid försvarar ett slikt hemlibetsmaeri med den innehällsrika frasen: det går nte anX. Men sällan får man höra något försök till svar på frågan hvarföre det inte sår an att meddeia den svenska allmänheten ett uktstycke, som dock inom kort banar sig väg till den utländska pressen. Skulle det 3j tilläfventyrs vara regeringen värdigare, it onödd låta folket veta hvad bon tänker ;ch gör, än att, som understundom eker,