Aftonbladet – 27 februari 1864, sida 2

en rätt obehaglig mellanhand för deras en j märkningar och stickord, bvilket väl ej skulle ha egt rum, om fransmännens geografiska och statistiska kunskap varit nog stor att från början i vågot litet stälja de rag öfverdrifoa illusion om det Tilla Danmarks styrka. Danskar, hvilka för sin affärsverksamhet voro nödsakade alt besöka börsen, berätta, att de der undfägnades med föraktliga både ord och blickar af samma personer, hvilka ett par dagar förut, efter affären vid Missunde, ötverhöljde den med loford och lyckönskningar. Man fick nu också öfverallt höra, hvad måhända förut af höflighet innehållit, nemliigen att hela Danmarks ofärd härledde sig från dess öfverdrifna maskopi med England och dess brist på förtroende till Fraokrike. På tidningsbyråerna blefvo de danskar, hvilka sökte aft genom pressen lemna publiken upplysniogar i frågan, stundom mottagna på ett till och med ohöfligt sätt och lixsom skulle de eller deras land med afsigt begått något vanhedrande. Till och med i de högsta och officiella kretsarne lärer stämningen ha varit densamma och yitrat sig helt oförbehållsamt. Det vill tyc: kas som om man från dansk sida gifvit ganska öfverdrifna försäkringar både om armåns styrka, ställningen och den tid man förmenade sig kunna hålla ut (sålunda talas ännu i denna stund i Köpenhamns blad om en armå på 50.000 man, som väl knappast existerat annat än på papperet; och heis den verkliga, disponibla etyrkan var icke en gång samlad vid Dannevirke, alldenstund den var tinskad genom talrika sjukdoms: fall). Derför ville man ej i utrikesministeriet tro på den företa underrättelsen om Danoevirkes uppgifvande och danska ministern här på platsen torde under de första dagarna hafva befunnit sig i en föga afendsvärd ställning, såsom varande ett föremål för det dåliga !ynne eom händelserna framkallade. Låt också, resonerado man, danskarne hafva blifvit öfverrumplade genom ett brutalt och i historien oerhördt ultimatum att ivom endast 24 timmar utrymma ett helt land; låt dem bafva saknat en del af armån, som ännu under de siste dagarne inväntades; låt vara att en del at befästnings verken till följd af årstiden ej voro i fullfärdigt skick, att trup, ersa voro uttrötiade af flera dagars strapatser och icke kunde koncentreras på hvarje punkt, som det kunde fella fienden in att angripa, — så borde man dock, om ock endast för ärana skull, ej hafva utan svärdsslag tillåtit preussarnes öfvergång vid Arnis. Bit försvar här skulle, om ock icke obetingadt krönt med framgång, hafva gjort ett gunstigt intryck på utlandet, och hvarje krig är ju en skådeplats. på hvilken man bör taga nägon hänsyn till publiken. Men framför allt frågas — och detta förefaller äfven oss oförklarligt — hvarföre voro inga kanonbåter tillstädes? Hvar var den danska roddflotiijen? Väl icke i Köpenhamn för att hålla vakt öfver Skandinaver och oroliga hafvuden, under det att fienden beredde sig till att storma Dannevirke? En för Daumark och dess sak särdeles gunstigt stämd fransk korrespondent (E. a Arnoult i La Patr.e), som befinner sig i hertigdömena, berättar, att de två små ångbåtarne vid Eckernförde gjorde preussarne stor skada, och gäger sig ej förstå hvarföre de gingo bort otan att komma igen, då de hvarje dag der kande hafva haft fullt upp alt göra. Thor ensam, påstår han, sårade 10 preussare. Dock, mer och mer får nu den åsigten öfverhand att Danevirke till följd af sin ut sträckning ej stod att försvara; man påstår ej längre att danska konungen och regeringen hemligen befallt återtåget af svag ef. tergifvenhet för Englands löften att bevara rikets integritet. Men beklagar dä endast det stora felet öfverhufvud att hafva valt deona ställning och bortkastat så mycket renningar och arbete på att betästa den. En dansk, som jag tillfrårede om detta så myc ket debatterade ämre, försäkrade mig, att många af de prakxtiskt dugligaste dsaska of ficerare, såsom t. ex. Dinesen, alltid fördömt Dannvevirke i hvarje annat hänseende än såsom en siridsplats för tvenne lika stora armåer, samt att alltid tvifrel egt rum om dess hällbarbet. ålen hvarföre då göra så cerhörda ansträngningar? Jo, svarades mig, det är teoretikerna, men framför allt den nationella opinionen som med en viss mystisk öfvertro häller på Dannevirke och som krigsmini strarne ej våga motsätta sig. YOck?, utbrast han, när jag tänker vå de stora och dock så onyttiga offer, man gjort; tänker på dessa utmärkta verk, detta präktiga artilleri och ypperliga materiel, som enligt tycka tidningar väckt fiendens bögsta beundran, och att allt detta är otfradt endast för att till fredsatälla en traditiooel och öfverspänd tolktro, ett populärt infall, frestas jag att påstå det ej alltid folkets röst är en vux Dej Det är ganska anmärkoingsvärdt, ett för närvarande en och annan röst börjar höja sig i Tyskland, för att söka bringa i någon mån tjl förnuft den genom lögnaktiga framställningar upphetsade opinionen i ofeeende på Slesvig och dsnskarnes förmenta oförrätter mot Tyskland. Isynnerhet är det öfverraskande, att fiana en af de mest utbredda och inflytelserika preussiska tidningarne, nemligen Kölnische Zeitung, uppträda i denna riktning, medan det just är