Aftonbladet – 27 februari 1864, sida 2

I trop. Hvad kn de väl ligga på botten ei desna ögonskenliga afsigt att först reta ho nom ceb secan icke låtsa om hondm? Intet annat än den ägenhet som et: oroas: samvete framkallada. Herr advoka tens samvete anklagade honom tillräckligt högt för att ban gjort allt hvad i hans för. måga stod alt under folska förevändningar ocpphäfva och tilintetgöra den öfrerenskowmeise han sjelfvilligt ingått med Vin enzo. Nuexisterar förlägenhet, särdeles hos en bfverordnad inför e noderordvad, sällan utan en anstrykning afovilju och förtrytelse. Man erkänner icke sg sjelf bo orätt uten en viss känsla ef bitterhet mot den som har rätt. För öfrigt bjelper 038 denna förtrytelse att hålla god mia och befriar 058 äfven från att göra nägra Nbehagliga medgifvan: den. Hvad tusan kunde jpojsen mena med sina stolta miner och sie förbehålisamhet? För en person i en sådan klämma var förändringen 1 Rosas utseende en verklig försynens gåfva. Den gaf honom en lätt och till utseendet giltig anledning ait öpppa fej den. Tillfället var för godt för att icke be: gsgnas; och det första skottet affyrades. Supn var snart förbi, och derpå lemnade Rosa och fadren rummet tillsamans. Vincenzo, som ej ville besvära dem, gick ut att hemta luft; hen kände sig nära att qväfvas, mindre ef hetta äv af dämpeadt raseri Hane bind kokade at förirytelse. Detta var äledes belöningen för alli hvad hen hade uthärdat, för allt hvad ben hade, uppoffrat! En orättvis tillrättavisning infören församling, kall likgiltighet och förakt. En puria skulle ej blifvit bebandlad med mindre aktoing. Om det var hans svärfars afsigt att drifva henom till det yttersta, eå kunde han försöka det. Vincenzo kände sig färdig att möta hvarje angrepp — ja, älven hvarje skandal. Under sporren sf sådana vred gade tankar, vandrade han en stund fram och tillbaka 7å terrassen, till dess han upptröttad satte sig ned vid ändan af balustradeö och följ I dystra, grubblande teukar.