Aftonbladet – 25 februari 1864, sida 2

gor — hon var säker om att hon icke det riogaste hade stött sig; men den illa dolda svärigbet, med hvilken hon, stödd på faderns arm, vandrade fram mot byggningen, och bennes nedsjunkande i en stol i samma ögonblick hon kom in i matsalen, sade Vincenzo något helt annat. Så blek och mager du ser ut, mitt stackars barn!4 utropade herr advokaten, i det han ömt betraktade sin dotter; du är inte hälften af den raska Rosa du förr var. Och du — härvid vände han sig om till Vincenzo — och du hade den förvånande tillförsigten att säga mig att hon mådde väll!s Det var med detta artiga tilltal som herr advokaten först visade att han var medveten om sin mågs närvaro. Om Vincenzo hade erhållit ett slag i ansigtet, hade han ej kunnat rodna djupare. Han sade: Det behöfs just inte så särdeles stor tillförsigt för att säga sanningen. Jag har aldrig, så vidt jag vet, gifvit er någon anledning att betvifla min sanningskärlek.? 8å mycket mera skäl till att hädanefter betvifla din klarsynthet?, genmälte herr advokaten. Iaga ögon likna en fars, det är då säkert. Är hon inte bedröfligt förändrad, don Pio?? Don Pio medgaf att signora Candia ej såg fullt så frisk ut som hon gjorde förr, men detta kunde ju möjligen komma sig af resans ansträngningar; inte heller?.tillade presten, till bestyrkande af denna sin åsigt af sake Pinte heller ser signor OCandia hälften så frisk ut som han förr gjorde, och detta kommer sig förmodligen at samma anledning.? Ja, han eger verkligen inte frisk ut?, medgaf herr advokaten, sedan han tagit en längre öfverblick af Vincenzo. Savoyens klimat passade ingendera ef dem. Gud varelofvad att de omsider äro det qvitt.? (Fortö)