Aftonbladet – 25 februari 1864, sida 2

signorans ögon med tårar. Derpå öfvergick han till en glödande skildring af S:t Urbansfestens glans. I alla händelser hjelpte don Pios samtal till att förkorta vägen för Rosa. Vincenzo hade hoppats att don Pio skulle stiga af vid sin egen dörr och hade äfven vågat att gifva hans vördighet en temligen tydlig vink om att han ej behöfde vidare besvära sig med att följa dem till palatset; men utan nytta. Don Pio anförde skämtsamt det löfte han gilvit, att se dottern kroppsligen i faderns armar, samt sitt fasta beslut att iexe låta beröfva sig sin andel i glädjen öfver det iyckliga mötet. Palatset stod, såsom vi förut nämnt, på en hög terrass, från alln tillgänglig medelst några trappsteg. Herr advokaten, som hade suttit vid dörren, skyndade vid ljudet af de röllande bjulen ut till öfversta ändan af denna trappa och ropade: Nå, äntligen är du då här!t I sin otålighet väntade Rosa icke till dees vagnen stannade, oeh i brådskan att komma ut, medan den ännu var i rörelse, föll hon tungt till marken; men återljudet af de fyra ångestskri, som denna händelse framkallade, hade ännu icke bortdött innan hon var uppe igen och hängde kriog sin faders bals. Med hvilken passio nerad omfaraning de tryckte sig till hvarandra! Rosa isynnerhet — den vanligen så lugpa och kalla Rosa — skällde af rörelse från hufvud till fot och, förvandlad deraf, var en helt och hålet ny syn för Vincenzo. Han kunde icke låta bli att tänka, med en känsla snarlik afund: Om hon älskade mig endast hälften så mycket! Onekligt var, att hvad som än kunde brista i många fall, denna faderliga och dotterliga kärlek försonade mycket hos denna far och denna dotter. Rosa hade icke stött sig -— så sade hön till svar på hennes fars upprepade frä