Aftonbladet – 24 februari 1864, sida 2

att erbjuda som lön åt den, hvilken berömmer sig af att föra krig för en ide, skulle deras sak blifvit mera behjertad. Annaxs vore Frankrike visst icke för långt borta: det har kunnat skicka sina härar till främmande verldsdelar för att jaga efter den militäriska gloirene gyckelbild, men der ett hjeltemodigt folks existens och frihetens sak är i fara, der sviker modet hos dem som leda dess öden, då råder idel klenmod och olust. Hvad är det som polackarne nu begära? Begära de väpnad bjelp? Nej! hafva deras främste, af dem sjelfve erkände representanter i utlandet, grefvarne Czartoryski och Zemoyski, upprepade gånger förklarat. De begära blott samma rättighet, som deticke faller någon in att förneka deras fiende, eller att utan hinder få förskaffa sig vapen och andra krigsförnödenheter för sina egna penningar, d. v. s. de begära blott att blifva erkända som krigförande. Icke nog med att man vägrar gifva dem ett sädant erkännande — för att bemantla sin egen uselhet, svarar men på deras begäran med en mängd fraser om sin goda vilja, men oförmåga under närvarande omständigheter att lemna dem sktiv hjelp (något som de icke begärt), ja, man har icke ens försyn för att kompromettera deras sak med diktade uppgifter om att de kastat sig i armarna på det europeiska omstörtningspartiet, med flera sagor, som, sjuttio gånger förut uppdukade och vederlagda, man helt nyss såg för sjuttiondeförsta gången framdragas af illviljan och kolporteras af den politiska dumheten eller ljumheten. Den andra nationaliteten, som i närvarende stund strider en hård strid för sin existens, är en del af vår egen?. Desssak förfäktas varmt och oförfäradt af dem som från första stunden stått och ännu dagligen stå i breschen, kämpande för dess goda rätt och vår egen ära; och såsom det var att vänta, sluta sig leden allt tätare bakom dessa förkämpar. När krigstrumpeten ljöd och man såg vår regering, liksom Sandels i Pardala by, fortfara att äta frukost i all sköns ro?, var man ännu lugn, ty man var öfvertygad att hon, lik Sandels, bidde sin tid?. När det andra ilbudet kom och för kunnade: Vår kamp blir hård, Man forcerar med framgång bron, Vår förtrupp svigtar i Kaupila gård, Der den trycks af en hel bataljon Armån är bestört, allt går på sin hals; Hvad order ges, hvad befalls? och frukosten ändock fortsattes i all sköns ro, började man blifva otålig, och när ?den svenska klockan slog ett? och ännu ingenting afhördes, blef oron allt större, och den växer med hvarje ögonblick. 4Une petite tache ne gåte pas un bel babit, sade general Kleber till Bonaparte efter motgången vid St. Jean dAcre — en liten fläck skämmer icke bort en vacker drägt. Men bäst är dock att utplåna den så fort som möjligt. Håkan Röde.