Aftonbladet – 24 februari 1864, sida 2

TEATER. Dramatiska teatern: Amaranther-orden, Skådespel i fem akter, Svenskt original af förf. till Lucidor. Om en sats genom att ofta upprepas och sällan motsägas kunde förrärfva en obestridlig auktoritet, så finge det väl gälla som en afgjord sak att en ötvervägande lyrisk arti svenska folkets lynne är vållande till att en nation, hvars historia sjelf är ett drama, ett af de mest glänsande i verldshistorien — att denna nation dock på litteraturens område företer en så anmärkningsvärd fattigdom just med afseende på den skaldeart.. som eger att i diktens degel omsmälta häfdernas malm och på skådebanan frammana historiens gestalter. Att vi ännu icke i vidsträcktare bemärkelse ega någon nationellt historisk dramatik, torde dock lyckligtvis kuona finna äfven andra förklariogsgrunder än den ofvan påpekade. Ty om så vore att den starka iyriska stämning, som framträder hos de förnämsta skalder nationen frambragt — exempelvis Tegnår och framförallt Bellman — vo:e i och för sig ett hinder fär dramatisk produktion, så vore ja föga att hoppas på någon framtid för en högre svensk dramatik, enär grundtonen i nationens lynne väl alltid måste tänkas förblifva densamma. Men då det lyriska elementet, behörigen afvägdt, ingår som en nödvändig och betydelsefull beståndsdel i all högre dramatig, så synes det tvärtom kunna betraktas som ett rikt löfte för scenens framtid, om den lyriska stämningen fortfarande elår med friska pulsar inom nationen. Att vår historia är i så ringa grad dramatiskt bearbetad, kan, såsom sagdt, hafva helt avdra förklaringsgrunder. Här kunna de endast flyktigt antydas. Medan till exempel det norska folkets bistoriska minnen med förkärlek dröja vid den grå hedendomens väldiga gestalter, medan Danmarks romantiska och skiftesrika medeltid företrädesvis lockat skaldernas fantasi, är det hos svenska folket dess stora historiska period i nyare tiden som träder i förgrunden och framför andra tilltalar vår inbillningskraft och eldar nationalkänslan. Vår hednoatid och medeltid, äfven de minnesrika, stå dock hos oss i skuggan för den period, som inledes af befrielsen och reformationen under Gustaf Wasa och som slutade vid Fredrikshall. Nationalandans återuppväckelse under den tredje Gustafs solskensdagar sluter sig ock till raden af dessa lysande minnen. Men just den starka belysning, som historien sjelf kastar öfver de i detta historiska drama handlande hufvudperso nerna, vållar en stor svårighet för diktaren att med poetisk frihet konstnärligt anbringa dsgrar och skuggor. Författarens häraf uppkommande ofrihet gent emot historien har framfödt ett slags historiska dramer, som äro att förlikna vid illustrerade läroböcker, der den ena taflan följer (i tidsföljd) på den andra och der den historiska masken får ersätta bristen på ejelfständig karaktersteckning. Dock må vi uppriktigt bekänna, att viiåtskilliga stycken af sådan art tyckt oss finna ett mera grobart frö till en framtida dramatik än i åtskilliga romanme OREIOR SKER JNIIORE