Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

Ja, jag önskar till Gud att jag kunde göra det!? sade Vincenzo med en suck. Ambrogio var allt för graunlaga för alt göra några direkta frågor: han behöfdna det för öfrigt icke heller; han visste allt för väl hvar Vincenzos sko klämde. Högtidliga löften om alt skrifva vexlades melian de båda unga männen; en siesta varm baodtryckning, och — der gick den stackars Vincenzo på sin ensliga väg hem. Ambrogios afresa var ett härdt slag. hårdare än han först hade kunnat föreställa sig. Han kände ej, förr än denne var borta, hvilxen lättnad och tröst han hade bemtat af hans vänskapliga umgänge, hans lif liga samtal och tysta sympati; Vincenzo kämpade manliga för att besegra den nedslagenhet, som för hvarje dag mer och mer smög sig öfver bonom; men med föga eller ingen framgång. Den temperator han fann i hemmet egde ingenticg som kunde upplifva hans sjunkande lifsandar. Rosa, välvilligt blickande ned på honom från sitt moln ef heligt öfverseende; Rosa, meddelsam af pligt, med ungefär lika myc: ken trivillighet som en automat el!er papegoja, isade honom mer än den buttrå eller grälande Rose. 1 den sednare sinnesstämningen var hon åtminstone naturlig, medan hon i den förra var konstlad. Ty att hon spelade en roll, medvetet eller omedvetet, i strid mot hennes verkliga kävslor -— der; å hade Vincenzo tillräckhgt bevis uti de bliztar af vredesom icke sällan lyste från hennes moln. För sait änad mera öke den ledsnad, hveraf han led, kom ett bref från palatset, innehållande den eorgliga underrättelsen stt don Natale hade dragit sin sista suck. Herr advokaten önskade att Vincenzo skulle med