Aftonbladet – 22 februari 1864, sida 3

tenskapskontraktet enligt hans bestämdt ut. talade önskan var uppstäldt så, att han ej kunde göra lagligt anspråk på ett enda öre af sin hustrus förmögenhet. Nåväl, dessa penningar, och den ännu värdefullare upp. skattningen af hans tjenster, som endast föj några få månader sedan skulle kommit ho. nom att hoppa högt af glädje, lemnade ho. nom nu nästan helt kall och likgiltig; ja. de ökade till och med bans nedslagenhet. Både såsom kommande från styrelsen, Bom var oåterkalleligen dömd i Rosas ögon, och säsom uppställande ett ytterligare hinder fö: hennes hfliga önskningar, kunde dessa be. löniogear ej annat än vidga svalget mellar henue och honom, ett svatg, som redan föru! var tillräckligt vidt. Från den i förra ka. vitlet omtalade sista förklaringsdagen hade Rosa upphört att meddela sig med sin man. Hon talade aldrig till honom, såvida har icke först tilltalade henre, och i sådant fal inskränkte sig hennes svar till så få ord som möjligt; äfven i tredje persons närvaro till talade hon honom aldrig. De hade nu vis serligen få visiter om aftnarne; men unde: dagens lopp gjorde och mottog Rosa icke så få besök. Med allt detta var Rosas sät mot sin man på intet sätt utmanande. och antydde ännu mindre någon vrede; de var snarare likt ett resigneradt offers. Hor hade tagit för vana att tidigt draga sig un dan för natten, iblund strax efter middagen Vincenzo å sin sida lade sig icke på minst: eätt i hvad hon gjorde. Vi måste upprik tigt tillstå att hans försoningsförsök hvarker voro många elier särdeles energiska; dertil kände han sig alltför mycket uppbragt, och hans förirytetse kom sig så väl af den orätt visa behandling han af henne fick vidkän nss, som äfven at hennes hotelse att inblands fadern i deras tvist.