Aftonbladet – 22 februari 1864, sida 3

digt försvar för Cavours politik i österländska frågan, och framhöll de utsigter den öpppade för nationen. ed en djup suck, till hälften af sorg och till hälften af förtrytelse, förseglade Vincenzo sin långa förklaring, och bar den sjelf på posten; ty han hade erhållit både Onofrios och herr advokatens bref på sitt embetsrum. Under hela vägen till Lunden grubblade han öfver huru han på lämplipaste sättet skulle meddela sin hustru nyBeterna från Turion, så att ban lopp minsta risken att framkalla ett utbrott af dåligt lynne från bennes sida. Resultatet af hans grubblerier blef det, att han uppsköt meddelandet af sin goda lycka till följande da gen efter frukosten, då han lade brefvet öppet framför Rosa, sägande att hon skulle göra honom ett stort nöje om hon ville läsa det, samt flydde derpå sin kos. Läste kon det eiler inte? Förmodligen gjorde hon det, ehuru hon hvarken fällde någon nmärkning eller hänsyftning som kunde tyda på att hon hade gjort det; ej heller wille Vincenzo göra henne några frägor. Då han satte sig ned till bords, låg brefvet bredvid hans tallrick; han tog upp det och stoppade det i sin plånbok. Han nämnde ingenting om herr advokatens sednaste skrifvelse; men minnet af det nya getingbo hon samlat omkring hans öron var just icke synnerligt egnadt att göra honom mildare stämd mot henne. Mars månad 1855 var en tid af stort jubel inom den katolska verlden. Påfven Pias IX hade, för att begagna mademoi sel!e de Pontchartrains ord, skänkt alla kristna en varaktig välsignelse, genom bestämmandet och promulgerandet af dogmen om den obefläckade aflelsen. Klockor ringde, facklor flammade, rökelsekar svängdes, pre