Aftonbladet – 22 februari 1864, sida 2

Roepresentationsreformen I Sverge och danska kriget. (Ur Upsala-Posten.) I. De båda tyska stormakterna hafva, som bekant, anfallit Danmark, för att — som de säga — uiverka upphäfvandet af den danska grundlagen af den 18 November 1863. De yrka således, att en fri och sjelfständig stat ej eger att på egen hand, i laga ordning, förändra sin författning! Ingen upartvisk nekar, att ett sådant anspråk är orimigt och olidligt. Visserligen söker den tyska politiska jesuitismen, som aldrig saknar svepskäl för något våld eller någon orättvisa, att anföra rättegrunder för detta anspråk! men hver och en, som med någon uppmärksamhet följt frågans utveckling, känoer hvilken giltighet de ega. De tyska makterna stödja sig på de s. k. öfverenskommelserna 1851—52 mellan Danmark och Tyskland; en af dessa 8. k. öfverenskommelser innehöll, att Slesvig ej skulle inkorporeras i det egentliga Danmark. Men härvid är att märka, att de 8. k. öfverenskommelserna ej äro några öfverenskommelser, atan att danska regeriogen under förhandlingarna 1851—52 endast förtroligt meddelade sina afsigter rörande danska monarkiens organisation; för det andra, att grundlagen af den 18 November 1863 hvarken inaebär Slesvigs inkorporation eller något derhän syftande steg; tör det tredje, att all den för danska regeringen förbindande kratt, man kan vilja tillerkänna de 8. k. öfverenskommelserna af 1851—52, bortföll i samma ögonblick, då Tyskland (år 1858) ej längre erkände giltigheten af det sätt, hvarpå danska regeringen ordnat de tyska besittningarnas (Holstein Lauenburgs) statsrättsliga förbindelse med det öfriga Danmark; — ty blott såsom förutsättning för tyska förbundets bifall till den anordning häraf, s8om danska regeringen genomförde, sjorde hon 1851-52 de förtroliga meddelanden, Bom den tyska uttolkningskonsten sedan upphöjt till traktatmessiga öfverenskommelser. Så helt och hållet gruadlöst är Preussens och Österrikes anspråk att bestämma öfver en sjelfständig stats inre anaelägenheter. Och likväl tveka de ej, att försöka med makt genomdrifva sina fordringar. Mot ett sådant våld har svenska folkete rättskänsla, lika väl som dess regering, högt och tydligt uttalat sin protest. Intettvifvel derom fiones, att ju vårt folks odelade sympatier följa den angripne, medan det i fullaste mått egnar angriparen fin ovilja och förbittring. Men -— monne verkligen denna fråga är sådan, att den blott påkallar våra sympatier; berör den ej äfven våra högsta intressen; är ej en segerrik utgång af Danmarks kamp en seger äfven för osg, ett olyckligt slut för oss ett nederlag? Viskola söka besvara dessa frågor från en hittills förbisedd synpunkt. Utan att göra sig skyldig till öfverskattande af de opinionsyttringars betydelse, som uuder ett års lopp ljudit öfver hela vårt land, torde man kunna förklara för ett faktum, att en ofantligt öfvervägande del af folket anser såsom den ojemförligt vigtigaste bland alla våra samhällsfrågor, att den under ett halft sekel ifrågasatta förändringen af Sverges folkrepresentation varder verkstäld genom antagande å nästa riksdag af det förslag, som K. M:t den 5 Januari 1863 till rikets ständer aflät. Och likväl kan ej utan uppenbar orättvisa bestridas, likasom svårligen någon på allvar lärer vilja förneka, att den nuvarande representationen under en följd at riksdagar, från och med 1853 till och med 1863, utvecklat en i hög grad gagnande verksamhet, hvartill något jemförligt under de väst föregående fyrtio åren af vårt konstitutionella statsskicks historia omöjligen kan uppvisas. Man kunde