Aftonbladet – 20 februari 1864, sida 2

KONGL TEATERN. Daniel Hjorth, tragedi i fem akter, af Julivs Wecksell. Elter att hafva förutskickat några notiser om stycket och den unga författarens sorgliga öde, återkomma vi till en närmare ut veckling af vårt då endast summariskt ut talade omdöme. Vi skola dervid ur sjelfva texten antöra några stöd för de synpunkter. hvilka vi tro oss böra vidhålla såsom de rätta. Vi göra detta så mycket hellre, som pjesen, ehuru i Finland utgifven af trycket. ännu icke är bärstädes i bokhandeln till gänglig, och en och annan af de strisiga föreställningar, som offentligen och enskildt uttalats angående vissa karaktersdrag och inre motiv, hvilka författaren med poesiens rätt hållit i ett visst haltdunkel, torde sjelf mant gifva vika för den belysning, som vin nes, då behörigt afseendlästes vid vissa ställen der ett starkare ljus blifvit anbragt likasom för att sprida en förklaring öfver det hela. i Det historiska underlaget bildas af den djupt upprörda tid, dä den-store Gustat Wasas verk, reformationen samt en stark, folkelig och svensk konungamakt räddas at hans ypgsta son, den nionde Carl, hvilken såsom riksföreståndare rycker statens töm mar ur häoderna på den polske och katolske Sigismund, hvars förlorade sak i det längsta försvaras af några hans tappra och ridderbga anhängare, sädana som Clas Flem ming och Arvid Stålarm. Handljogen föregår 1599 å Åbo slott, som, efter ett förtvifladt försvar af Arvid Stålarm, intages af hertigen riksföreståvdaren. Författaren har, med skaldens fulla rätt, till denna tidpunkt, ötverflyttat några drag från det föregående försvaret af Åbo slott under Cleös Flem: miog, från hvars tid icke blott ett återsken af ridderlig glans, utan äfven blodiga skug gor af hans bistra regemente återfalla på dessa herrars maktlystna parti, medan det förtrampade folkets sak ur klubbekrigets fasor frammanar bämnande vålnader, som vrida svärdet ur herrarnes hand och lägga det i Carl IX:s. Man ser vid styckets upp lösning huru detta svärd i hans hand användes till en sträng och skoringslös räfst, och man tycker sig känna buru det der växer till i kraft, för att i Gustaf Adolfs band blifva protestantismens räddning. Det är sålunda icke blott ett godt stycke svensk h storia, som bär konstaärligt sammanfattas i en bränovpunkt, det är derjemte, om man eå vill, en tafla af ännu allmännare kulturhistorisk betydelse, i det vi se för våra ögon likasom en bild af den jäsningsprocess, genom hvilken under skilda samhällselementers inbördes kamp de moderna samhällera framgått ur medeltidens kaos. Icke så som -skuile författaren hatva gjort sig skyldig till att docera öfver detta ämne. Men om ri gifva akt på huru den estetiska och historiska rättvisan skipas mellan dessa olika karakterer — dessa i allmänhet heljutna figurer at kött och blod, som stå och falla med de ider de representera, denv palos som genomtränger dem — så skola vi fiona, att den id, som genomgår det hela,