Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 3

I och sitt deltagande för våra kämpande danska bröder. — Norrtelje-bladet sluter sig till det stora antal svenska tidningar, som uttalat de var maste sympatier för Danmarks nu pågående fribetsstrid. Nämnde blad yttrar i en längre artikel bland annat följande: D3 icke särdeles lång tid förflutit sedan Tyskland sednast försökt att inkräkta ej blott Holstein, utan hela den jutska halfön, torde flertalet af våra läsare nogsamt känna så väl ömkligheten af de skäl tyskarne förebära för deras nu åter började stormlöpning mut Danmark, som den hemliga, men verkliga anledningen dertill. Viantaga derför såsom kändt att Slesvig icke är någon del af Tyskland, utan deremot utgör sydliga delen af Jutland d. v. 8. tillhör skandinavien, och att verkliga anledningen till tyskarnes skamliga företag allenast är vinningsbegär eller eröfringslystnad! Tyskarne vilja nu, efter att sedan 1000 år tillbaka hafva gjort mångfaldiga likartade, men fruktlösa försök, åter uppbjuda all förmåga att frånrycka Danmark åtminstone södra delen af Jutland, eller såsom det vanligen benämnes Slesvig, hvilket land, såsom beläget mellan Nordoch Östersjön och försedt med många goda, vintertid isfria hamnar är, mer än något annatländ i Tysklands närhet, särdeles lämpligt för realisering af tyskarnes fantasier om danandet af en stor tysk sjömakt. Då Slesvig genom sitt läge tillika kan utgöra nyckeln till Danmarks fastland och, om tyska sjöetablissementer der inrät tas, äfven till de danska öarne, ja nära nog till hela det öfriga Skandinavien, — som tyskarne, sedan de med det stora fäderneslandet införlifvat Syd-Jutland, ega mer lätthet, än derförinnan, att inkräkta, — så är det klart att Slesvigs eröfring skall för Tyskland vara särdeles önskvärd, likasom ock att det danska folket, som nu med beundransvärd kraft uppträdt emot tyskarnes begär efter andras egendom, sålunda eger, förutom sin obestridliga rätt, äfven de största och vigtigaste anledningar att värja Syd-Jutland från inkräktning af dess rofgiriga tyska grannar. Efter denna korta, men för sakens utredning nödiga öfverblick, vilja vi öfvergå till betraktelseaf hvilka intressen Sverge och Norge hafva att bevaka vid den pågående striden om Slesvig eller Syd-Jutland och huruvida de förenade rikena ega anledning att i denna strid taga del: Vi bemärka härvid först att omtankan om eget sjelfbestånd bör mana de förenade rikenas invånare att kraftigt söka förhindra Slesvigs eröfring af och förening med Tyskland, ty, om detta sednare lands inbyggare få fast fot i Slesvig och derifrån kunna med öfverlägsen styrka både till lands och sjös anfalla, efter godtfinnande, återstoden af Danmark eller Sverge-Norge, så torde det sedan vara förenadt med de största svårigheter för dessa att förmå afvärja blifvande tyska eröfringsförsök mot en eller annan del af Skandinavien. Om vi härvid tillika betänka att Skandinavien i öster eger en lika eröfrigslysten granne som Tyskland, och att, om Tyskland vunnit fast fot i Syd-Jutland och bekommit nyckeln till Skandinavien, en delning deraf, efter polskt ryskt mönster, emellan Tyskland och Ryssland tordei en snar framtid ega alla utsigter till framgång. En slik delning skall deremot icke vara verkställbar, ja tanken derpå bör ej ens rimligen kunna upp: rinna uti den lifligaste tyska hjerna, om Danmärk bevaras från hvarje minskning af dess område och Skandinaviens tre olika folk enigt sluta sig tillsamman, så att de varda såsom medleman uti allenast ett rike eller-endast ett och samma and. Vidare bjuder de förenade rikenas ära att Sverge-Norges invånare icke blifva overksamma åskådare af danska folkets strid mot deras öfvermäktiga tyska grannar! De förenade rikena hafva pemligen, enligt hvad allmänt kändt är, under loppet af förlidne år på diplomatisk väg gifvir tillkänna hos stormakternas regeringar att de förenade rikena icke kunde mecdgilva tysk ockupation af Slesvig; och under sistlidne sommar infann sig uti Frankfurt, då Tysklands samtlige furstar, med undantag af konungen i Preussen, der voro församlade, vår konungs broder, rins Oscar samt tillkännagaf för dem, att om yskland sökte inkräkta Syd-Jutland eller såsom det vanligen benämnes, Slesvig, skulle de förenade rikena, hvilka icke kunde tillåta sådant, med deras krigsmakt biträda Danmark uti Slesvigs försvar. Efter sådana föregående framställningar från svensk-norsk sida kan och bör väl icke någon annan åtgärd följa än att infria sitt ord! Har Sverges och Norges regering, såsom riktigt var, afgifvit framställningar af nyssnämnde innehåll, så måste deraf blifva en gifven följd, att då tyskarne nu anfalla Slesvig, de förenade rikena äfven af sin heder och ära uppfordras att med vapenmakt biträda Danmark. Om så icke skedde, utan de förenade rikena, efter att hafva talat stora och kraftiga ord, deremot förblefvo overksamma åskådare af den pågående striden i Slesvig, hvad skulle väl då invånarne uti öfrige bildade stater i Europa tänka om de förenade rikena och deras nuvarande befolkning? Utan tvifvel skulle då ej mindre det svenska än det norska folket, som för det närvaranve med rätta tillvunnit sig Europas uppmärksamhet och aktning, ej blott förlora denna, utan äfven ådraga sig en skam och nesa, hvarifrån svenskar och norrmän icke så lätt torde kunna befria sig. Den närmaste följden af underlåtenhet från de förenade rikenas sida att, i öfverensstämmelse med deras redan gjorda framställning, nu skrida till handling blefve tvifvelsutan att Sverge-Norge för läng tid, om ej för ständigt, komma att mista hvarje inflytande i fråga om den utländska politiken, ty hvad afseende kunde väl hädanefter fästas på framställningar från stater, hvilkas föregående åtgärder endast gjort sig förtjenta af samtidens förakt ? Då de förenade rikenas föregående hållning uti denna fråga, tillika utan tvifvel i hög gra bidragit till de beslut och åtgärder, hvilka Danmarks regering och folk nu vidtagit allt under grundad förutsättning om kraftig handräckning från svensk-norsk sida, så torde sådant utgöra ett ökadt skäl för de förenade rikena, hvilkas folk framför annat älska trofasthet öch hata svek jemte allt som dermed eger gemenskap, att icke nu, då handlingens tid är inne, draga sig tillbaka och lemna de danska stamförvandterna att ensamma utkämpa striden mot Tyskland. — Helsingfors Tidningars veckoöfversigt för den 6 dennes ionehbåller bland annat följande: Skall landtdagen förlängas eller icke frågar sig hvar man. Tiden skrider framåt med stormsteg. och blott en tredjedel af arbetet är med-. hunnet. Man torde få antaga, att det bestämda halfåret äfven på högre ort befinnes var för knappt, om annars de yttranden hafva någon grund för sig, som de sista dagarne fälts af åtNyare TEORETISKA SRA MEAN