Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 3

signora Candia helt bedröfvad; och derpå yppade hon ella sina sorger, talade om sin oenighet med Vincenzo, om det slags förföljelse hon af honom måste lida c. en gamla damen, som utan tvifvel var god och välmenande, och icke för allt i verlden skulle velat med flit utså oenighetens frön mellan man och hustru, sparade dock icke på råd och förmaningar rörande den unga fruns framtida uppförande. Dessa råd voro lättare att gifva än följa — signora Candia måste på samma gång vara fast och eftergifvande — inte vara alltför envis, men dock noga se till hvad och i hvilken mån hon gef vika. Fremför allt skulle signora Candia bedja, ständigt bedja, aldrig tröttna att bedja för hennes mans om: vändelse — ja, madame sade, för hans omvändelse, alldeles som om han hade varit en hedning. Till en sådan grad kan parti. sinne förvända iderna och förvirra språket hos äfven de mest hederliga och rättänkande menniskor! Då Rosa lemnade prestgården, mötte hon kyrkoherden, som just nu kom in, och hon kunde icka låta bli att säga honom att hon nu visste skälet hvarföre han inte kom till Lunden — tilläggande, att hon, huru mycket hon än bekligade det, likväl ej kunde säga att han hade orätt. Kyrkoherden var en alltför samvetsgrann man för atticke ef. ter bästa förmåga söka att försvaga verkan af de intryck ban genast märkte att hans unga församliogsbo hade mottagit. Har förklarade derför med mycken uppriktighet att han ansåg sig sjelf vara orsaken till det uppträde som den der aftonen hade egt ruiw, ty det var han som först hade gilvit anledning dertill genom att vidröra den brännande frågan. Om han icke längre gick till Lunden, bad han henne dock icke