Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 3

ro att hon afhölls derifrån af förtrytelsEöfer hvad som skett, utan snarare at fruktan ör hvad som möjligen kunde inträffa. Han vekände att han ej vågade lita på sin sjelf;eherrskning då vissa frågor diskuterades; van var lätt att såra, och allt för fallen atti åra tillbaka. Bättre för alla parterna attj van till en tid visade sig så sällan som möjigt. Rättvisan kräfde det erkännandet af onom, att signor Candia alltid var hofsam sina argumenter och framförde dem på ett städadt och passande sätt. En hvar kunde amellertid icke berömma sig af signor Candias takt och goda uppfostran. Kyrkoher-: len slöt, såsom han hade börjat, med att: försäkra, att han icke tadlade och icke hade något ekäl att tadla någon annan än sig sjelf; han var alltför lättretlig, isynnerhet i betraktande af den drägt han bar; men efler som så förhöll sig, så var det så mycset större skäl för honom att undvika tillällen till att visa sitt dåliga lynne. Kyrkoherdens hänsyftning på Ambrogios brist på aktning och höflighet gick ej förorad på signoran. Hon hade aldrig rätt kunnat med den unga knekten, och hade alltid ansett honom för ett farligt och skadigt sällskap för hennes man; — från detta ögonblick började hon att afsky honom. Vincenzo hade äfven ä sin sida märkt afbrottet i kyrkoherdens besök, och hade lätt; oissat orsaken dertill; men han hade ansett det vara klokast att låtsa som om han ej: märkt förändringen. Denna tystnad vari smellertid icke i Rosas smak. å aftonen I at den dag hon hade varit på besök i prestrården sade hon: Så länge du har din evinnerliga Ambroio, bryr du dig inte om hvem som kommer och besöker o0ss.4 tHyarför begagnar du ett sådant uttryck