Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 2

wennes fulla tro att tiden nu vore inne, då illa måste bereda sig för martyrskapet;; den andre, en medelålders prest, upprepade sjelfva verba formalia med hvilka grefve Cavour hade lofvat lord Palmerston att Piemont nom två år skulle vara protestantiskt: Rosa var likasom Ledölvad af fasa; allt hvad hon hörde öfverensstämde allt för väl med hennes förutfattade åsigter för att hon icke skulle ingapa det som om hon varit en svamp. Då hon steg upp för att taga afsked, bad mademoiselle att hon skulle stanna qvar änuu en stund, på det att hon måtte njuta den trösten att se det religionens sak ännu icke var helt och hållet öfvergifven — ja, ännu möjligen kunde komma att segra. Nya gäster kommo oupphörligt, och de först anlända måste draga sig undan för att lemna rum åt de sedsaast ankomna. Mademoiselle hade en nick, en handtryckning eller ett leende ät en hvar. En general, Bom håller revy med sina trupper aftonen före drabbningen, kunde icke hafva utvecklat mera energi eller takt. Rosas hjerta öfverströmmade af beundran för den heroiska damen, och al hat mot hennes fiender. Det föll henne aldrig in, att i ett land der dylika samman. komster kunde ega rum midt på ljusa daen, och der man uten fara kunde så öppet uttala sina känslor, kunde martyrskapet j ligga så nära till hands som den äldre damen vid hennes sida hade förutspått. (Forts. följer.) ——LOpinionsyttring. Det berättas att en gamnal enkefru i Småland, som var sysselsatt att ticka strumpor åt danssa soldaterna, vid unlerrättelsen att danska armån under nattens mörcer lemnat den förträffliga positionen vid Darevirke, i förargelsen slängt strumpstickorna efer golfvet och derefter blifvit allvarsamt illanående samt nögats intaga sängen. (Kr. Bl