Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 2

— Wormsöbönderna. Det är bekant, att ätskilliga personer af svensk stam från Wormsö i Estland på de sista åren tagit sin tillflykt hit och här på flera håll rönt välvilja och funnit arbetsförtjenst. Men äfven för dem, som fått de bästa platserna och i öfrigt tunnit sig väl, har en stor olägenhet hittills egt rum, i det de nemligen icke medbaft några prestbetyg. Både husbönder och verldsliga myndigheter ha visserligen visat den stora välviljan och liberaliteten, att de nöjt sig med attester, utfärdade ai Aftonbladets utgifvare. Men de andliga myndigheterna i värt land äro icke så lätta att komma öfverens med. Presterekapet på åtskilliga ställen har visserligen visat de hit öfverflyttade stamförvandterna ganska mycken personlig välvilja, men det har i allmänhet icke ansett sig kunna medgifva dem att begå nattvarden, har icke velat kyrktaga deras hustrur, emedan intyg deröfver att de vore lagliga hustrur saknades; ja, på ett ställe har en svensk pastor sträckt sin rigorösa uppfattning så långt, att han vägrade att begrafva en hitflyttad Wormsöbondes lilla aflidna barn och först efter de allvarligaste föreställningar omsider kunde förmås dertill. Det är naturligt att de stackars menniskorna lidit mycket af ett förhållande, hvarigenom de ansett sig betraktas såsom förkastade menniskor och vilda hedniogar. Aftonbladets utgifvare har derföre haft sig angeläget att försöka från det gamla heralandet utverka åt dessa personer utbekommandet af nödiga prestbetyg. Flera bevekliga framställningar till de kyrkliga myndigheterna i Estland ha i detta fall varit törgöfves. Pastorsembetet å Worn sö, upprepade gånger af oss uppmanadt att göra någonting för de fordna sockenboernas andliga bästa och erinradt derom, att det näppeligen kunde anses kristligt att, för det de lemnat sisa gamla hemvist, vilja beröfva dem kyrkans at dem åtrådda förmäner i deras nya hemland, förklarade sig icke kunna göra någonting, utan hänvisade till evangelisk-lutherska konsistorium i Reval, såsom den auktoritet, som i denna sak kunde någontiog besluta. Från nämnde konsistorium erhölls omsider, onder den 29 Nov. 1863, det besked, att ?de begärda attesterna icke skola utfärdas för dessa individer, då de på olagligt sätt lemnat sina hem och utträdt ur församlingen?. Vi ville emellertid icke uppgifva allt hopp i denna sak, utan hade föresatt oss att besvära de ifrågavarande myndigheterna litet emellan med några erinripgar om rättvisans, billighetens och den kristliga kärlekens pligter under förutsättning att i en sådan sak man borde kunna räkna på att någon gång få besannadt ordspråket: trägen vinner?. Detta har nu redan, långt förr än vi trodde, gått i fullbordan. I går mottogo vi en stor packa af prestbetyg för icke mindre än 45 personer, hit afflyttade från Wormsö. Då ätskilliga af dessa personer på sista tiden bytt om vistelseort, anhålla vi, att de arbetsherrar, hos hvilka de befinna sig, måtte underrätta dem derom, att prestbetygen hitkommit. Då de äro skrifna på tyska och med svårläst tysk stil, som för åtskilliga af våra landtprester kanske är långt mera obegriplig än hebreiska, torde vara lämpligast, att vi efter uppgifna adresser öfversända af notarius publicus vitsordade öfversättningar af betygen och att originalerna qvarstanna här. Det är oss ett nöje att på förhand nämna, att alla äro välfrejdade och att ingen annan anmärkning förekommer, än den att de Ceigenmächtig sein Heimath verlassent (på