Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 1

ning som den fordna borgfröken i Rumelli inom föga mer än två månader bade intagit — en ställning så tillfredsställande att den förmådde henne att svara Vincenzo, då han vid December månads ennalikande frågade henne om hon icke föredroge att bo i Chambery under de kalla månaderna, att hon föredrog att stanna der hon var, så vida han inte fann det olämpligt för sina göromål. Vincenzo såg naturligtvis icke ens en skugga af olämplighet för honom sjelf i nägot som var i hans hustrus tycke, och så: lunda kom man öfverens att tillbringa vintern på Rosenlund. Vincenzo skulle, sanningen att säga, med nöje gått genom storm och regn alla vintrar i sitt hf om han derigenom kunde hafva betryggat fortferandet af Rosas nuvarande lyckliga sinnesstämning. Att efter den svårighet, han hade haft att skilja henne från Rumelli, efter all den oro och förtviflan, ban hade utstått under der första veckan af deras ankomst till Chambery, hafva päträftat denna lugna hamn och ee ein hustru på ett så lätt och älskvärdt sätt finna sig uti förändringen af hem, detta var en lycka, för hvilken han aldrig kunde vara nog tacksam. Han trodde att den värsta stötestenen på hans framtida bana nu var helt och hållet undanröjd. Oberoende af denna stora lycka och det ömsesidiga goda förstånd, som var en följd deraf, smickrade Rosas framgång i den krets, uti hvilken hon rörde sig, Vincenzo både i hans egenskap a älskare och beundrande äkta man. Icke att han hyste den ringaste illusion om arten af det inflytande som denna krets efter all sannolikhet skulle komma att utöfva på henne, Vincenzo var vid denna tid tillräckligt bekant med ställningar och förhållanden inom orten, för att veta, att den vind, som blåste frår prestgärden och de kringliggande villorna —