Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 1

bögst ringa, och gudstjensten förrättades på ett ganska tarfligt sätt. Då Rosa märkte detta, anhöll hon såsom en ynnest att få göra några små presenter, som i någon ringa mån kunde bidraga till att öka festhgheterna på högtidsdagarne; skulle hon, till exempel, få skänka en ny korkåpa eller messhake, en altarduk eller några stora vaxljus? 5edan tillåtelsen blifvit gifven, begagnade hon sig frikostigt deraf. Hvarje söndag sände hon friska blommor till prydandet af den Heliga Jungfruns kapell, och på vissa kyrkliga högtidsdagar skänkte hona det pain beni, som vid sådana tillfällen utdelades bland församlingen. Det blef snart en känd och erkänd sak inom socken att signora Candias blommor voro de friskaste och vackraste af dem som skänktes till kyrkan, hennes pain beni det största och bäst tillagade. Täflan gaf åt dessa små triumfer en krydda, sådan som Rosa aldrig hade smakat och aldrig kunnat smaka, emedan det i Rumelli icke fanns någon enda, som ens kunnat falla på den tanken att söka täfla med henne. a dame talade öppet om henne såsom en kyrkans välgörarinoa, och då några dagars sträng köld kom de barmhertigt sinnade invänarne att vända sina tankar på den nöd som den kommande vintern skulle medföra åt de fattiga, lagade madame att hennes italieneka vän, såsom hon kallade henne, blef medlem af en komitt af socknens damer, hvars mål var att förse ortens fattiga och sjuka med nödiga kläder, föda och bränsle. Det var en vacker syn att se signora Candia gå på sina barmhertighetsvandringar — huru hon trippade åstad med blomstrande kinder och ögon strålande af allvarlig välvilja, från koja till koje, och underrättade sig om dess inbyggares behof, för att sälta upp dem på understödslistan. Sådan vär den stolta ställ.