Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 4

ön gammal saga säger, att den, som vill blilva rik, måste uppsöka ett hackspettbo och, så snart hackspetten flyger ut för att skaffa mat åt unarne, passa på och slå i en träplugg iingångsSppningen. När nu hackspetten kommer åter och finner boet stängdt, flyger han — så heter let vidare i sagan — skyndsamt bort och upp: söker roten af en viss ört, vänder dermed tillbaka och håller den framför öppningen, hvarur räpluggen då genast springer ut. Om man derefter skrämmer fågeln, så låter han roten falla, och hvilken som finner densamma, förmår med less tillhjelp att upptäcka nedgräfda skatter och blir en rik man. Nu finnes det visserligen icke en så beskaffad rot, och hackspetten kan följaktligen icke komma med den till sitt bo; men den, som upp: märksammar denna flitiga fågels outtröttliga arbetsamhet, som räcker från tidigt om morgonen till sent inpå natten, kan derigenom lära något, som åtminstone är lika så mycket värdt som den i sagan omtalade underbara roten. W. EK. — En roman ur det verkliga lifvet. Ehuru faderoch moderlös vid 17 års ålder, hade det lyckats den vackra Marie S... att genom sitt goda uppförande och sin skicklighet som klädningssömmerska skapa sig en oberoende ställning i Paris. I ett af de magasiner, från hvilka hon erhöll arbete, blef hon bemärkt af en handelsbokhållare vid namn Eugene D .., hvilken i egenskap af föreståndare för boden, uppbar en ganska hög aflöning och framdeles skulle bli sin egen handlande, ty hans far var köpman i en provinsstad. Eugene D... kom i tillfälle att göra den unga flickan åtskilliga små tjenster. Småningom uppstod ett vänskapligt förhållande dem emsllan, och slutligen öfverenskommo de att gifta sig med hvarandra. Men en vacker dag syntes den unge bokhållaren ej mera till: Marie såg honom ej på några dagar. Hon började bil allvarsamt orolig öfver hang frånvaro, då hon erhöll ett lokalbref som blef ett åskslag för henne. Det var från Eugene. Han underrättade henne att hans far kommit till Paris, för att taga honom med sig hem, i afsigt att förmål honom att gifta sig med en väns dotter. Han hade förgäfves förklarat, att hans hjerta ej lävgre var fritt, han kunde ej beveka sin far, som betraktade hans kärlek såsom en barnslighet. Med ett ord, van att böja sig under den faderliga viljan, skulle han följande dagen resa, med den sorgliga viseheten, att den förening, hvartill man tvang honom, skulle göra hans olycka för hela lifvet. Han slöt med att förskkra Marie, att han aldrig älskat och aldrig skulle älska någon annan än henne. Den unga flickan blef så utom sig af förtviflan, att hon beslöt taga lifvet af sig. Hon afskedade tidigt sina arbeterskor. Sedan de gått, skref hon ett bref till Eugåne och lemnade det till sin städerska, med uttrycklig föreskrift att icke bära bort det förr än morgonen derpå; men när städerskan kom hem till sig, gaf någon henne ett ärende att genast uträtta vid Boulevard de Sebastopol. Som hon afbrefvets adress såg, att det skulle aflemnas i ett hotell vid samma boulevsrd, fann hon beqvämast för sig att slå två flugor i en smäll, och trodde det ej göra någun skada, om brefvet afiemnades samma afton i stället för morgonen derpå. Hon begaf sig således åstad och vände sig till port: vakten i hotellet: Herr Eugene är hemma nu tillika mer sin far, sade denne. Om brefvet är vigtigt, vore det bäst att genast gå upp med det, ty de resa i morgon, och kanske kan ni få drickspenningar. Hon följde rädet och fann far och son sysselsatta att packa in sina saker, Eugåne D..,, till hvilken hon lemnade brefvet, hade ej förr kastat en blick derpå, än han släppte det och nedsjönk på en stol. Fadren tog up brefvet och läste det. Han skyndade genast derpi ut, tog en droska och åkte till MarieS . Efter att förgäfves ha ringt och bultat på, slog han med grannarnes hjelp in dörren och fann den unga flickan liggande fullt klädd på sängen, bredvid hvilken ett fyrfat med glödande kol stod. Hon hade blott förlorat medvetandet och man Jyckades snart kalla henne till lif. Detta sjelfmordsförsök gjorde stort intryck på köpmannen, och man har all anledning att tro att saken kommer att sluta såsom en vaudeville af salig Scribe. — En man i sin egen fästning, Norska Morferbladet berättar följande: År 1841 eller 42 odde i Thelemarken en man, som hette Hans Olsen Vejum och egde gården Veium i Seufde Prastegjeld; men då Amerika-vurmen på den tiden var i sitt högsta flor, så skulle också Hans försöka sin lycka i detta förlofvade land. Då han nu hade sålt sin gård till ett pris, långt under dess värde, och betalt sin skuld, så hade han ännu omkring 50 sp. öfver, och med dessa penningar skulle han jemte hustru och 4 å 5 barn utvandra. Han utvandrade verkligen, men i stället för Amerika valde han Tjölling socken vid Laurvig och köpte der af gården Östby ctt stycke jord eller rättare skog, der aldrig förr plogen eller spaden rubbat en torfva, således en fnilkomlig vildmark, omkring 6 å 7 tid. Här skulle han för det första bygga sig ett hus (jorden eller skogen kostar omkring 20 sp.) ; detta fick han också i stånd och började så att arbeta och bryta sten för att få plats att sätta litet potates, hvaraf naturligtvis första årets skörd icke kunde blifva stor. Genom flit och ansträngning har likväl Hans bragt detta stycke vildmark i det skick, att han nu odlar 30 å 40 t:r god potates, 2 å 3 t:r råg och 2 å 3 t:r hafre, samt föder en ko och som oftast en qviga samt ett svin För att bringa det i deua skick har han upp brutit eller uppgräft en mängd sten, som han användt till stängsel omkring sin lilla egendom. Denna gärdesgård eller rhttare stenmur är 1146 fot lång, 3 fot hög och 3 fot bred samt innehåller således 10.314 kubikfot sten till en vigt af tillsammans 5000, säger femtusen, skeppund! Detta Herkulesarbete har Hans utfört till det mesta med egen hand, och den enda hjelp han har haft, är den af en af hans söner, som någon gång, såsom Hans uttrycker sig. har gifvit honom en handräckning, för att välta bort de stora stenarne.4 Detta arbete har han utfört, som han sade, wnär han emellanåt tog sig en hvilodag, och sålunda uppfört en så kolossal mur på sina hvilotimmar under 20 å 21 år, mellan det han måst arbeta för att föda sig och de sina. Nu lefver Hans nära 71 år gammal med sin hustru, som är litet yngre, temligen godt innanför sin lilla fästning och tackar gud för att de i sitt fär derneelavd uppnått en efter deras fordringar någorlunda sorgiri ålderdom. soma EET OR EOATENERSTY ATI SIS ANNE TLA KINO HANDELS -UNDERRÄTTELSER.,