Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 4

ndra. Nu har han upptäckt ett som synes ho-1s om passande. Midt på dess stam kan hanis ålla sig fast vid barken, medelst sina skarpa le lor, af hvilka två äro vända framåt och två ij akät. Hans stjert är temligen kort och fjä-id rarna i densamma styfva och hårda. Af stjer fr n begagnar han sig, under sitt arbete, liksomle f en stol, hvilken han hvilar på den skrofliga ; arken. Hans arbete är olikartadt och just icke lätt. s åeom en erfaren och skicklig skogskännarelj röfvar han först med anslagshammaren — näbI; en — hvilket ljud trädet gifver ifrån sig: omif et är skadadt eller friskt inuti. 1 Det just icke så gamla sättet att, vid skogs-!: tsyning i allmänhet och isynnerhet för flottans !1 ehof, utsyningsmannen undersöker med en hämi 1 nare, hvilket ljud träden gifva ifrån sig, ochi. leraf sluter till deras användbarhet, är gåledes j: tt förfarande, som hackspetten redan i flera ji. usen år utöfvat. ; Sedan nu hackspetten undersökt och funnit i: tt för sig passande träd, börjar han sitt egent1: iga timmermansarbete Hans verktyg dervid utgöres likaledes endastj. f hans starka, kilformiga och i ändan mycket . wassa näbb; och hans egenskap af fåglarnas!. immerman består deri att han ändamålsenligt tvidgan rengör och ombildar ett stort antalli vristfälliga, naturliga hålor, som uppstå genom. örruttneise i veden, så att de kunna tjena anIra fåglar till bo. Detta sitt arbete utöfvar hackspetten egentlisen omedelbart för sin egen vrälming, emedan han vemligen lefver af vissa för träden skadliga iusekter, som uppehålla sig i den murkna veden och barken, och hvilka merendels eller helt och nållet äro våtkomliga för andra fåglar, samt, om le Sachinåradt fipge föröka sig, skulle förstöra rädet. För att åtkomma insekterna, löshackar hackpetten dels den gamla barken och dels gör han nål i trädets ved. De insekter han der eftersöker, upptäcker han genom den starka Jukt, som just flera af de skadligaste arterna gitva ifrån sig. Blott i sjuka räd öfverhufvud eller i sjuka ställen på de friska finnas dessa insekter. Det kan derföre icke gitvas någon mera grundös beskyllning, eller någon större villfarelse än len, som många menniskor ännu hysa: att hackspetten äfven hackar på friska träd och således indamälslöst skadar dessa. Nej, hackspetten är sannerligen icke så enfaldig, att blott för nöjes skull och utan ändamål öra sig besvär på friska träd, der han ej kan ona någon näring! Se blott, huru han med sin starka näbb lös hackar den gamla barken eller arbetar i dem murkna veden, så att stora spillror yra omkring! De trädet förderfvande insekterna erhålla snart sin välförtjenta lön; men plötsligen får man se honom upphöra med arbetet, just då han är som bäst sysselsatt. och qvickt begifva sig på andra sidan af stammen, der han uppmärksamt tyckes betrakta hvarje spricka. Hvarför gör han det? — Kanske han vill se efter om hålet snart är färdigt och om det trängt igenom till andra sidan? Nej: De insekter och larver, som ännu undått hans näbb och masklika, långa tunga, flyde förskräckta af bullret till motsatta sidan at stammen, der de förmodligen trodde sig säkra; men deras ifrige förföljare skyndar efter och låter icke sitt byte så lätt undkomma. Hackspettena tunga har en : gen beskaffenhet, den är icke, såsom däggdjurens, köttig och mjuk, utan i ändan hård och spetsig som en nål och kan tillika utsträckas långt utom nbben. Med den hvassa tungan undersöker hn maskhälen och spetsar på den insekterna, eller fastna de vid hennes klibbighet, hvarefter de indragas i apet och förtäras med stort välbehag. Vintertiden saknar hackspetten visserligen denna kött näring och måste då hålla till godo med annan kost, såsom hssseloch bok-nötter, eller fattar han med tårna grankottar och utpickar fröen från dessa. Men det är icke uteslutande för att åtkomma insekterna och larverna, som hackspetten bearbear trädens stammar, isynnerhet asparnes. Denna verksamhet utöfvar han äfven, antingen för att inreda sitt eget bo, eller för att erhålla en håla att tillbringa natten uti. Emeilertid sker detta sednare så ofta, att man väl kan säga att hackspetten derigenom medelbart bereder bostad åt en mängd andra fåglar, som behöfva sådana hålor, men sjelfva icke kunna utarbeta dem. En sådan håla att tillbringa natten uti gör sig hvarje hackspett, under det ensamma Nf han förer efter häcktidens slut, på alla ställen, der han ämnar uppehålla sig några dagar och nätter, hvarefter han aldeles öfvergifver den; och det är för honom lätt att inom kort tid utvidga och ombilda en naturlig trädhåla, så att den blir för honom ett brukbart sofställe och ett passan de bo för andra fåglar. Detta sednare kan så mycket mindre felslå, som hackspettarne äro af olika storlek. Derföre tagas också dessa hålor, lika mycket om de ur sprungligen varit ett hackspettbo eller en sofhåla, om våren i besittning af andra fåglar, för hvilka de passa. I anseende till deras förträfflighet, säkerhet och beqvämlighet, uppstår då vanligen en tid bortåt en häftig strid om dem mellan olika fågelpar. Man kan för öfrigt öfvertyga sig, att detta hackspettarnes arbete för många andra fågelarters räkning icke är en blott tillfällighet, utan verkligen utgör en ganska bestämd och vis egen. inrättning af försynen; ty man behöfver blott betrakta beskaffenheten af de hålor i träden, som uppstå af sjelfva vedens förruttnelse, och man skall då finna, att bland 6—8, ja, ofta bland 10--12 af dem, knappast en enda är användbar till fågelbo Många äro fuktiga, emedan det kan regna in i dem; andra äro för små och smala, eller hafva för trång ingång; andra åter äro för litet djupa, och lemna derföre icke tillräckligt skydd mot mårdar, kattor, ekorrar och roffåglar. Ännu andra äro för stora och vida samt sålunda dels icke säkra, dels för kalla. De sednare duga derföre icke, isynnerhet för många, tidigt om våren häckande fåglar, emedan boet skulle erfordra för mycket beklädnadsämnen inuti för att kunna hållas varmt. En hackspetthåla är deremot icke blott fri från alla dessa brister, utan hon är äfven oskadlig för trädet. Ty törst och främst gör en hackspett aldri på något ställe i ordning en håla, som kan blifva fuktig af inlöpande vatten; och för det andra väljer han till sitt bo, för att underlätta arbetet, aldrig ett friskt ställe på trädet, utan alltid ett sådant, der veden är murken. Den friska veden är honom alltför fast, och dessutom är anläggandet afen alldeles ny håla, hvarvid han icke har något rum i trädet under arbetet, naturligtvis mycket svårare än att utvidga och rengöra en förut befintlig. Både med hänseende till hans förföljande af skadliga insekter och larver i trädens ved och bark samt hans egenskap af timmerman och byggmöstare för så många andra nyttiga fåglar, tr hackspetten oumbärlig och oersättlig, samt bör derföre alltid skonas af jägare, hvarförutom Jandtmannen 1 sitt eget intresse borde på allt söka skydda denna nyttiga fågel. hvilken en utmärkt, fransk naturforskare (J. Michelety med sköl benämner skogskonservator (-kogsbevare). De fåglar, för hvilka hackspetten i riktigt egentlig mening fbygger hus, lefva uteslutande insekter, maskar och larver; och dit höra isynnerbet: härfågeln göktytan,slaren, mesarne (med undantag al stjertmesen), flugsnopparen, rödstjerten och understundora trädkryparen, ja, till och med hlåkråkan ta. fl Om våren, då han väljer sig en maka, upp: söker hackspetten i sällskap med henne ett passande träd, och nu visar han sig råsora ett riktig konstnär. Med en säkerhet, beräkning och fullkomlighet, som man, skulle tro endast kunna åstadkommas genom verktyger i menniskohänder ntiarhetar han i Hädet en cnedi nedåt oå