Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 2

efter var hon tillbaka, med hatten på, sägande: Nu är jag färdig.4 Min söta flicka, du sade ju nyss att du inte var fallen för att gå ut i dag, invände Vincenzo. Jag har nu ändrat mig?, sade hon. 4Låt oss gå. sVänta ett ögonblick — inte ännu4, bad Vineenzo; inte förr än vi häft det lilla missförståndet. Hvad önskar du, uppriktigt sagdt, att göra? Önskar du stanna hemma eller gå ut? Säg mig det öppet och ärligt, Rosa. Detta vädjande gjordes med så mycken ömhet och känsla att Rosa veknade. CUppriktigt sagdt4, sade hon, skulle jag bra gerna vilja taga mig en promenad. Det är det der ständiga vandrandet i instängda gallerier och stirrandet på alla möjliga saker, som 1 hög grad tröttar mig och gör mig yr i hufvudet. wI sådart fall, svarade Vincenzo mildt, men med en suck, som han förgätves sökte qväfva, Cekola vi gå eller åka ut, och sluta med att bese några vidare märkvärdighe ter.e Nej. inte så, inte så! utropade Rosa. tJag vill inte för någon del beröfva dig nöjet ett se det du så högligen beundrar. Jag är färdi att gå med dig hvart du behugar, bara det inte kommer att räcka allt för länge. Det skall inte räcka en minut längre än du önskar4, sade Vincenzo. Hvilken tid vill du bestämma för vår afresa härifrån? Den saken mäste du sjelf bestämma, Vincenzo. Nå, skola vi då säga inom fjorton dagar? j Jag skulle hellre se om du sade, inom n vecka, genwmälde Rosa. SMå så varas, medgaf Vincenzo — en ecka till, och sedan bege vi oss af.t Rosa sprang fram och gaf sin man en jertlig kyss. Hennes steg hade sldrig varit så spänENA hh