Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 2

glömt att jag varnade dig för att vårt giftermål skulle komma att medföra en skilsmessa från din älskade fer? Jag hade hoppats att de föremåi af stort intresse, som denna konstens medelpunkt har att erbjuda, skulle göra den första skilsmessan från hemmet mera lätt. Om tiden förefaller dig läng här, hvad skall den då bli, då vi, såsom säkerligen snart blir fallet, bli tvungna att bo i någon provinsstad i Florenz?4 I hvilken stad i Piemont som helst skall jag känna mig mera hemmastrdd än jag gör i Florenz. Här känner jag mig som om jag vore bland idel utlännivgar.4 Det gör mig verkligen ondt att höra dett, sade Vincenzo. Sanningen att säga är det vi som snarare borde anse oss såsom utlänningar i Florenz. Om det kunde uppdragas någon skilnad mellan söner af samma land, så vore toskanarne de som egde de största anspråken på att kallas italienare; ty de ensamma ha alltid bevarat oförkränkt sitt fädernespråk, det stora lefvaude tecknet på vår nationalitet. Detta samtal egde rum på deras väg hem, sent en afton, från en större tillställning. Onofr:o hade skaffat Vincenzo och hans unga f:u rekommendationsbref icke blott till den sardinska legationen, utan äfven till åtskilliga ansedda florentinska familjer, hvilkas mottagande af det unga nygifta paret hade varit i högeta grad artigt och förekommande. Rosa kunde emellertid icke med dessa sällskaper; hon intresserade sig hvarken för politik eller litteratur — de tvenne ämnen som vanligen diskuterades — icke heller hsde de lokala nyheterna något retande för henne, och lika litet hade hon någon natur-. lig eller förvärfvad smak för att sitta länge. uppe och tala om spetsar och sidenklädningar och dylikt. Till allt detta kom dessutom att det dolce parlar Toscano kom henne att känna sitt eget utial såsom en svår förödmjukelse. Från detta ögonblick afstod Rosa från hvarje hänsyftning på tiden för deras åter. !