Aftonbladet – 12 februari 1864, sida 3

Dannevirkel (Ur Upsala-Posten.) O Dannevirke, du som låg Och Nordens frihet täckte! Som mellan vester-, östervåg Ditt dubbla bålverk sträckte! Du mur, som just din resning fiek Ått ingen främlings lystna blick Bortom dig skulle fika! Du borg. der röfvarn feg och snål Så ofta flytt för män i stål, För döden, som ur ögonhål Af brons sågs bister kika! — Hur skönt, då stormen spjernade I veck af Dannebrogen, Som Danmarks lejon värnade Med breda, ludna bogen! Hur gladt, — för några dar sen blott — Då tysken måste glida brådt Från ointagna vallen! Han sjelf skref under med sitt blod Att Danmarks gamla rätt var god: Stormstegen, rest med öfvermod, Låg tvänne gånger fallen. Och tvillingsegerns dag gick om — Ån rykte bajonetten, Då fegheten till lägret kom, Och mörkret höljde slätten. Den natten föll väl gruflig frost, Då ärans blanka svärd tog rost Gud vet i hvilkas händer! Från Dannevirke som ett lam Var hären bortledd, — blygd och skam! —å tysken åter tordes fram På fältet en i sender. Och nu är Norden klädd i sorg, Och nu dess fräns blir trängre, Och Sverges häfd med Sveaborg Står ej så ensam längre. Förräderi, du lömska kif, Du frusda huggorm, kläckt till lif Bland friska lagrars värma! Så grymt ditt dåd än aldrig var, Ty se den här, som hädan drar, Den tvänne gånger segrat har, Och får en flykt dock härma! Bland öfvermakten, likt en flod, Som klämd bland klippor skrider, Reträttenv gör sin väg i blod — Månn det ej nu är tider? Hvart ögonblick är sekler värdt, Om hjelpa nyss förut var kärt, Så är det nu nödvändigt. Ett dröjsmål — och vår skuld blir svår! Hvart hugg, der skiftas, ger oss sår, Den kraft. som blöder der, är vår! O, dröjsmål är eländigt! Välan, när taga vi i tu Med röfvaren den lede? Hör, Nordens ungdom brusar ju Liksom ett haf i vrede! Nog är det ofta sagdt, den bör (Här ge vi vise män gehör) Ha mera tand för tunga; Men ingen makt skall dock förmå Dess hjerta till att lägre slå, Och sängen den rår ingen på — Vi måste — måste — sjunga! Så sjunga vi ock nu jemväl; (Och ingen oss förkättre!) Den här, som sveks af sitt befäl, Vi råda: välj ett bättre! Sen, bröder, visen preussarn hem, Och Slesvig-Holstein — tukten dem! Man vet I konsten kunnen. På stenkolsön och kejsarstoln Bor hjelparn ej — men väl vid poln! Hans hug är ren, hans sköld som soln! Den hjelparen är funnen!