Aftonbladet – 12 februari 1864, sida 2

ehade någon officiel egenskap i den del af )stergötland, som närmast gränsar till Neke, äfvensom att han stod i etwt speciellt, en tiden ännu vänligt, förhållande till bikopen i Linköping. Det heter i de gamla rönikorna att han var ifrån Kopparberget Dalarae; redan den omständigheten, att så odt som alla Westmaulands och Dalarnes ruksdistrikter den tiden lågo i tyskarnes änder, borde hafva gjort historieskrifvarne tet betänksemma i fråga om frihetsbjeltens venska odalmannaskap; härtill kommer jelfva hans namn, hvilket uppenbart är af rämmande ursprung. Genom det dunkel, om omgifver Engelbrechts personlighet, räda här vissa sällsamma konturer oss till nötes. Jahn fioner också ingen betänkligset vid att helt simpelt gifva Engelbrecht n tysk börd; vi känna icke hos oss mer än n yngre svensk historiker, som stannat i amma åsigt, det är Silla, (i Svenska hanlelns historia); han yttrar sig: den utmärkta Engelbrecht var sannolikt en sådan ysk bergsman4 (af adel) och hat vägar härvid den ytterligare gissning: när dalkarlarne samlade sig under hans fana för att försvara in frihet, ver det kanske till en del det vid Jenna tid mot Danmark fiendtliga hanseatiska ntresset, som väpnade dem mot Erik XIII:s ogdar... Det vore åtminstone ej den enda säng i verldshistorien, som handelsintresset oörjat krig i frihetens namn.4 Vi skola här icke vidare uppehålla 0ss hvarken vid den sednast anförda hypotesen eller vid frågan om hur mycket, som i Engelbrechts företag ingick af etor ärelystnad, nåhända från början äfven afnågot enskildt agg; vi hafva med denna lilla digression egentligen blott velat bevisa, hur föga tillförlitliga våra vanliga källor äro med afseende på unionens tidehvarf, då det nemlisen vid närmare skärskådande kan ställa sig möjligt, ja nästan sannolikt, att en af hufvudfigurerna i ett visst framstående drama, fallande under denna tid, varit svensk i stället för, som hittills antaget, dansk, och då det på samma gång kan blifva fråga om baruvida icke en annan ännu märkvärdigare personlighet i samma drama egentligen varit tysk i stället för svensk. Att för öfrigt Engelbrechts resning, sådan den snart utvecklade sig till ett fullständigt bondekrig, mot nästen allt hvad berre hette, fogdar länsherrar, prelater, (sålunda en trogen efterbildning af Jacquerirörelsen i Frankrike 30 år förut) omöjligt kunde vara annat än i Hansans intresse, ligger för en öppen dag. Ju mera frihetens och fäderneslandets sak der hölls fram som stridens program och ju mera ogeneradt man slog alla kungliga förtroendemän samman till ett under benämningen dansk, desto större voro utsigterna till att kunna föra revolutionen till just det resultat, som banseaterna ifrigast af allt önskade: unionens upplösning; i hvilket fall som helst kom det allramest deras sak till pass, att der underhölls i landet en oro och inre split, hvarunder de kunde fiska i grumligt vatten. Revolutionens utgång svarade, som vi veta, icke till dess början och syfte. Aristokratien, denna gång den exclusivt svenska, bemäktigade sig slutligen hela rörelsen, Karl Knutsson blef riksföreständare och Engelbrecht måste låta sig nöja med attunder det tomma namnet af hans medregent egentligen blott vara hans divisionsgeneral. Hvad som sednare kunnat eke, i fall icke Engelbrecht oförmodadt fallit för en lönnmördares hand, är svårt att veta; vi veta lika litet de innersta orsakerna till att Karl Bonde icke redan nu blef konung i Sverge, vi endast se prelaierna, alltid i hemlig eller uppenbar kamp mot ridderskapet (medeltidens. allmänna företeelse) träda upp till förmån för unionens upprätthållande och för valet af den bayerska Kristoffer, vi se hansestäderna protestera mot Karl Koutssons kandidatur; vi se denne sistoämde liksom frivilligt draga sig denna gång tillbaka. Hanseaterna hade emellertid missräknat sig. Kristoffer blef Liibecks afsvurne fiende och endast konungens död 1448 räddade dem från ett redan flera gånger tilltäokt allvarsamt anfall från detta håll. Under de ständiga politiska brytningarna i den närmast följande tiden, det ena ögonblicket de svenska aristokraterna, som lyfte Karl Knutsson Bonde på tronen, det nästa erkebiskopen och de öfriga prelaterna, fom afsätta honom och välja Kristian af Oldenburg, derefter för omvexlings skull bönderna, som tröttna vid att se landet betraktadt Sicke som ett konungarike, utan som ett prestgälls och inkalla Carl Knutsson till konung för andra gången, presterne, som likaledes för andra. gången köra honom bort, ändtligen den allmänna tröttheten, om ej precist den allmänna meningen, som för tredje resan bereder för Karl vägen till tronen, — under alla dessa vexliogar fram och tillbaka spela hanseaterna i Sverge sin gamla roll, än såsom medlare, erbjudande åt båda håll sina bona oflicia, än pockande öppet, alltid iotrigerande, alltid dragande vinst af oredan. Riktigt goda vänner blefvo kung Carl Knutsson och hanseaterna aldrig, han höll sig i allmänhet temligen slyf mot dem och lät dem en gång förstå, att så framt de ej, utan att njuta oblyga privilegier, ville med sina krämareskutor komma hit, så kunde de bli hemma; dock var vänskapen mellan dem och den oldenburgska Kristian ej heller alltid så bjertlig, och det är uppenbart, att ehuru de ännu alltid förstodo stt fasthålla sin terräng i norden, skedde det dock numera med nägon större svårighet än förr. Under de sju år Kristian 1 var konung i Sverge, finna vi emellertid hanseaternas inflytende i sjelfva rikets hufvudstad ännu så öfvervägande, att, såsom det heter i dalkarlarnes klagomäl mot konungen, alla tjenster och platser derstädes voro upptagna af tyskarne, så att för en svensk mun intet var lemnadt qvar, derest han ej ville nöjas med skarprättareeller dödgräfvarebefattning. Vi hafva här svenska dannemäns egna utryckliga ord för att förtreten ännu allt framsent var fysk och icke dansk. Underrättelser från Dammark. I söndags eftermiddag hade Folkethingets ordförande på konseljpresidentens önskan sammankallat ett extra sammanträde af Folrathineat ll kl AA AA mm TT ndarvrrättalsan