Aftonbladet – 12 februari 1864, sida 2

Det har blifvit ett stående tema, att efter Ibrechts fall och unionens uppkomst all är förtret var dansk i stället för dittills ysk. En fullt opartisk undersökning — en har hittills knappast blifvit at någon å vensk sida företagen — skell, tro vi, med räng nödvändighet föra till det resuliat, tt i detia tema ligger betydligt med osaning. Det har funnits tider, mer och minre aflägsna, då det låg de styrande här i årt kära fäderoesland om hbjertat att så nycket som möjligt kasta skugga på Dannark och Danmarks folk, och krönikeoch ietorieskrifvarne voro då ofta icke ovilliga tt författa efter gifna impulser. Vår histoa litteratur öfver unionstiden bör derför dast med stor försigtighet studeras; all gentlig krilik fattas der nästan från början ill elut, den ena har för det mesta endast fskrifvit den andra och det nya tillagda är fta nog endast en eller annan smula ny eodensdikt. Under medeltiden sjelf fanns ler dessutom å ett visst främmande håll ett lirekt intresse i att göra Danmark och de lanske misstänkta för allt möjligt ondt och utt genom alla såväl lofliga som olofliga nedel skapa ett svalg mellan svensk och lansk ; Tyskland i Norden fann3 ännu, äfven fier att de meklenburgska knektarna blifvit kufvade, hanseförbundets inflytande var vär långt ifrån stäckt, nya tyska elemen: er inkommo med nya tyska regenier. Unioren, denna händelse, i hvilken det åtminstone låg så mycken tanke, som den enkla reflexionen, att hvad ett och ett af de nordiska rikena hittills icke förmått mot Tyskjands öfvergrepp, det borde de tre, samlade, unna förmå, denna union var redan i sin princip något, som den tyska makten omöjigt kunde tåla. Hvad hansan hittills med ramgång motarbetat, skapandet af en nordisk enhet, det måste nu, sedan verket blifvit sätillvida fulifördt genom Margretas fasta vilja, med alla medel åter tillintetgöras. Bland dessa medel var det utan tvifvel det verksammaste, att inom Sverge framkalla hat mellan svensk och dansk. Jordmånen var i sådant afseende kanske svårare att bearbeta än vi blifvit genom gamla skollexor vana att föreställa oss, men trägen vinner. Det återstår för en forskare att bringa till klarhet hur mycket af den skrifna unionshistoriens anklagelser mot Danmark bör betraktas såsom ledande sitt ursprung ända tillbaka till detta antydda trägna bearbetande från tyskt håll, denna gutta sepe cadens?, Enligt den gamla ideligen upprepade visan skall drottning Margreta genast hafva på alla svenska borgar och slott, der svenska höfvidsmän funpvits, insatt utländningar, framförallt danskar. Detär en påtaglig dikt: men känner tvärtom att flera af de förnäm sta slotten blefvo eller voro anförtrodda åt svenska män; Anders Ingvarsoo innehade en längre tid Stockholms slott, Algot Magnusson Örebro, för att blott nämna ett par exempel; der funnos äfven utländska höfvidsmän, utan allt tvifvel, såsom en Snackenborg, Finkenow, Bilow 0. 8 v., men dessa voro, som redan namnen antyda, tyskar, hvilka efter Albrechts störtande lyckades alt hålla sig qvar i sina förtroendeembeten, och blef en och annan dansk härinsatt i dylikt embete, så bör det väl märkas att också en och avnan man från BSverge omvändt erhöll förläningar och embeten i Danmark. Detta hörde till Margretas amalgameringspolitik. Att folket led under de stores förtryck då, såsom länge förut, är obestridligt, det är notoriskt att flera af de fogdar och magnater, hvilka inpehade högsta makten i provinserna, voro stora kältringar, men detta hörde till tidens allmänna sedefördert och upplösning (en viss erkebiskop Jerichini i U;sala, dansk född, var under Erik af Pommern en erkänd karnalje al första ordningen, men flera svenskfödda prelater voro det ej synnerligt mindre), och det låter sig svårligen historiskt påvisa alt af alla dessa småtyranner just de danska herrarne voro de värsta. Vi stanna ett ögonblick vid den kända historien om Jösse Erikson, denne Dalarnes och Westmanlands Gessler, samt Engelbrechts folkresning, föranledd från början af denna fogdes oerhörda framfart mot allmogen. Sjelfva Geijer, liksom alla svenska historieskrifvare före honom, har gjort denne Jösse Erikson till en dansk man af adel. bördig från Jylland. För denna trosartikel finnes egentligen ingen annan auktoritet än den i allmänhet temligen opålitlige Arild Hvitfeldt, och Jahn har i gin bekanta tDan: marks Historie under Unionskongerne gjort det ytterst sannolikt att Hvitfeldt här, liksom på flera ställen, sammanblandat två personer och trott sig i Dalaroes famöse fogde (hvilken i Rimkrönikan icke ens kallas dansk) igenfinna en viss Jens Eriksön af Asdal, som verkligen lefde på denna tid och var en jylländsk adelsman. Jahn anmärker bland annat med rätta, att såframt Jösse Erikson varit den rike danske ädlingen, om hvilken Hvitfeldt talar, är det mer än besynnerligt, att han efter sin afeättning icke drog sig!) tillbaka till sina godsiJy!land, utan gömde sig, hvarom alla krönikor äro ense, skamfuallt undan i Wadstena kloster; han visar der jemte, att Hvitfeldts Jens Eriksön af Asdal var af den danska Bannerslägten, hvaremot Westeråsfogden förde en bjelke i sitt vapen, samt slutar med att nästan låta 0ss vara öfvertygade om att Jösse Erikson helt simpelt var en rik — svensk ädling, ena af del många fullkomligt infödda bondeförtryclkarne. andra sidan Engelbrecht! en frimodig svensk adalmant, bergsman i Dalarne, boende ej låvgt från Kopparberget, detta är sägnen. Hela Envgelbrechts historia, sådan den hittills blifvit skrifven, är egentligen icke annat än sägen från början till slut; men helgden om den mans minne, hvars namn af ålder varit så ytterst populärt såsom ett slags symbol för den demokratiska frihetskänsla, hvilken icke låter någon privilegierad kasts godtycke trampa sig på nacken, bör icke afhålla någon kommande häfdaforskare alt åt detta ämne egna en sådan allvarlig undersökning, som det sannerligen förtjenar, an tingen man afser Eagelbrochts egen karak teristiska figur eller omfatiningen af hans märkvärdiga revolution. Åfven vid den fiykligaste uppmärksamhet skall man dock nödap -— me ÖR FA Tr AM AD -—5 DO AM PA mA m—tv mA MD MD ss AR mm AA DD PÅ AM