Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 3

tll på köpet ännu icke är konstaterad. Om undervatten-telegrafiens närvarande ståndpunkt. (Efter Revus des deux Mondes (Forts. från torsdagsbl.) De första prof från den djupå haisvuttep, hvilka upptogos från botten sf Atlantiska hafvet, bestodo alla af en mjölaktig mjuk och genomskinlig gyttja, som ameriksnarne kolla s00ze4 eller foaze4, d. v. 8. gyttja, emedan den synes motsvara det gyttjeaktiga ämpe, som sawlar sig i träsk och moras. Dessa prof blefvo omsorgsfullt försedda med påskrifter och fördes till West-Point-observatoriet. Professorerna Bayley och Ehrenberg, som undersökte dem, sågo deri en sammangyttring af mikroskopiska snäckoch musselskal, kiseljordartade och kalkartade, utan någon blandning af sand eller grus. Största delen af dessa fina och sköra konchylier var utmärkt väl bevarad och inneböll ännu ett mjukt ämne ef tydligen köttektig beskaffennet. En kort tid derefter gålvo undersökningar genom lodning i Stilla hafvet mellan Pbilippinerna och Marianerna andra prof på Soaze4, hvars beståndsdelar voro desamma; dock vsr den kiseljordartade delen betydligare. Slutligen har men ännu sednare genom att loda i Medelbafvet och det nordliga Atlantiska hafvet, i närhbeten af Grönland, åter upptäckt en bottensats af mikroskopiska konchylier. Den djupa hafsbotten visar således öfver allt en märkvärdig likformighet. Största delen af de små väsenden, som bilda den, höra till kända arter, som man fiuner antingen förstenade eller lefvande i alla söta eller salta vatten, under vändkretsårne och i Polarhsfvens is; det är Diatomåer som bilda sig på kusterna med en för skeppsfarten oroande hastighet, Rhbizopoder, hvilkas skal böjer sig om sig sjelft för att upptäga ett byte, Globigeriner, som sammanhopa sig inbördes och bilda fasta massor i ett slags kalkartade kupor. Redan i jordens första tider, då vattnen betäckte den mark som vi nu bebo, eemmanhopade sig deesa arter efter hand och bildade de mergellager vi pu hatva under våra fötter. Deras bestämmelse (ty hvarje lefvande varelse bar en bestämmelse att uppfylla i naturen) är att destillera hafsvattnet, derigenom stt de utdraga det öfverskott af salter, som floderna oupphöriigt tillföra, och att hålla det vid den sälta som bäst psssar för oceanens oteliga invånare. Det från hafvets berg genom strömmarne lösryckta affallet oc flodernas gyttja äro ett byte för dessa outtröttliga arbetare, Deras döda kroppar bilda äter på ocesnens botten kalkartade slätter, som en ny omhvälfning af jordklotet måhända en gång skall blotta. Man kan icke nog beundra den kraft som finnes hos dessa till utseendet så skröpliga och ofullkomliga infusionsdjur; deras lemningar återfinnas i oberäkneliga massor under alla breddgrader, på alla djup. Hvad äro lemningarne af elefanterna i jemförelse dermed? Ju mindre ett djur är, desto större plate synes dess skelett intaga i universum, och desto vigtigare är den roll det spelar i naturen. Några sjöfarande, bland andra den lärde amiral S:t James Ross, som England nyligen förlorat, hafva sökt att bestämma vär. megraden i de djupa vattnen. Man inser lätt huru vtgtig denna fråga är för undervattentelegrafien; ty guttapercban, som man begagnar för att isolera den elektriska ledtråden från hafsvattnet, förderfvas bastigt om den blir utsatt för värme. Genom en verkan motsvarande den som eger rum i sötvattnen väntade man att finna en mycket låg värmegrad. Det är bekant att Saussure bade observerat att termometern på botten af ejöarna i Schweitz under alla ärstider faller till fyra grader öfver fryspunkten, hvilket är värmegraden för den största tätbeten af sött vatten. Salt vatten kunde icke visa sig precist på samma sätt, ty det fryser vid tre grader under fryspunkten och uppnär icke sin största täthet förr äp efter sin frysning. Emsellertid stämma de med termotern anställda observationerna i de mycket djupa hafven öfverens uti att angilva denna samma värmegrad af fyra grader öfver fryspunkten -— ett sällsamt faktum, som icke kan förklaras encst än genom trycket af de öfverliggande vattenlagren. I de brännheta hsfven under eqvatorn, i Mexikanska viken eller i Indiska oceanen, der termometern visar 27 grader I ytan, är värmegraden på botten fyra gre der, alldeles som under Polarhafvete is ). En i lång tid omtvistad och ännu icke afgjord fråga är, om det finnes lefvande varelser på botten af oceanen, på de sträckor af det djupa hafvet, der vi veta att värmegraden är så låg bela året om, och der s0lens strålar aldrig kunna nedtränga. De varelser, hyilkas skeletter våra lodningar bringa i dagea, lefde de i dessa djup, eller hafva de måhända nedsjunkit dit her gin död? Bibeln lär oss att fiekarne blifvit skapade efter solen och månen — enligt vissa naturkunnige ett obestridligt bevis för alt värme och ljus äro behöfliga för deras tillvaro. Den berömde professor Ebrenberg, hvilken vi hafva att tacka för så många undersökningar af de mikroskopiska varelserna, påstod att dessa i1fusiopsdjur kunna lefva i alla djup. Men de i Soxzet apps täckta nya arterna äro talrika; hvarför har man icke upptackt dem förr, om de lefvat på ) Vid en från Sverge år 1861 företagen expedition till Spetsbergen lär man dock vid an: ställda djuplodningar i Ishäfvet funnit temperaturen omkrin; ä C. och vid var