Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 2

någon, på hvars råd han tryggt kunde lita: Men bland alla hans vänner i Ibella fanns det ingen, för hvars omdöme han ville böja sig. Barnaby var alltför vild och oregerlig för att han skulle våga anförtro sig åt ho. nom; don Natale kunde icke mera gifva några råd, och den fordne intendenten i Ibella fanos icke mera der. Denne ver en man, på hvilken man med tillslutna ögon kunde lita — en man, som i klokhet, förutseende och beslutsamhet ej egde sin like! Medan han sålunda qved för sig sjelf öfver sin öfvergifoa ställning, flög den ljusa tanken genom den obeslutsamme gamle man: nens hufvud, att den vän han så mycket saknade, var ju i alla händelser icke längre bort än att han kunde personligen besöka honom eiler rådfråga honom i bref. Denne vän var i Genua, och Genua låg icke vid verldens ända. Han skulle resa fill honom å ett besök — ja, min själ, skulle han inte det. Detta stolta program, hvilket efter vanan appssöte från den ena dagen och veckan till den andra, hopkrywte slutligen till be slutet att skrifva ett bref, hvars författande naturligtvis uppsköts till en lägligare tid. börjades, afbröts, upptogs igen, afbröts äter och... skrefs slutligen färdigt. Svaret kom med posten, och vi anföra det här nedan ordagrannt. Min bäste vän! Barnaby har rätt, gift dem så fort som möjligt. Jag är af den tanken att ni i alla tvifvelaktiga fall gör bäst uti att lita på Baroabys instinkt och handla derefter — ingen stöfvare vädrar säkrare haren än ban det som är rättast att göra. En flicka om tjugo år skulle vara för ung att gifta sig! Sådant är bara tokerier. Om ni kan göra det i dag så vänta icke tilis i morgon. Detta är det bästa för samtliga parterna; för henne, hvars hjerta och. förstånd skulle utvecklas under inflytande af ett större hjerta och förstånd än bennes — för honom, hvars krafter i den hårda strid, som förestår honom, Hofeldigt