Aftonbladet – 8 februari 1864, sida 2

inder, hvilka beräkna en — Om den af kaptenen Grill uppgjorda lanen om anläggandet af en kanal från Örebros lastageplats Schebäck, till stadens stora torg, och frågans behandling vid ett :nom stadslullmäktige nyligen hållet sammanträde, berättar Nerikes Allshanda: Planen, förtydligad af ritningar och kostnadsförslag, går ut på byggandet af en kanal från Schebäck till Örebro stora torgs östra ända, och skulle kanalen få 8 fots djup vid lägsta, 12 fots vid största vattenstånd, 10 till 14, vanligen 12 fots bottenbredd med 36 till 38 fot i ytan. Såiunda skulle alla fartyg, som passera Hjelmare kanal, kunna gå upp till torget. — Hamnen skulle bli kringmurad och erhålla ett vattentillopp genom en underjordisk vattentrumma, hvars vatten skulle någorstädes på dess väg till hamnbassängen lemna ett fall af 3 till 8 hästars kraft, hvilket borde komma att i årligt arrende gifva 1 till 2000 rår. Kostnaderna upptogos till 16.300 rdr för expropriation, 27,156 rdr för hamngräfning, 43,811 rdr för kanalgräfning o. 8. v. K ostnadsförslaget slutar med en summa af 161,400 rdr. Trafikchefen Agrelius framkastade i sammanhang härmed förslag om en hästbana, hvilken förbindelse mellan Schebäck och Örebro borde kunna åstadkommas för den vida billigare summan af 25 till 30,000 rdr, inberäknad kostnaden för inköp af hästar och vagnar. Detta förslag förklarade talaren, på derom gjord hemställan, sig vilja utarbeta och meddela det utskott, som finge frågans utredning om hand. Båda ärendena i sammanhang hänskjötos till beredning af utskottet. — Från bruksegarnes sammanträde i Orebro under Hindersmessan berättas i Nerikes Allahanda: Vi ha redan nämnt, att Orebro och Skaraborgs iäns bruksegares sammanträde under Hindersmessan var både talrikt besökt och vida mera märkligt, än oftast är fallet. Detta föranleddes väl hufvudsakligen deraf, att dels ordföranden för året, kapten Wijkander, dels ock brukspatron Gahn (dedamot i den af K. M:t nedsatta vattenregleringskomiten) hade tramställt åtskilliga öfverläggningsämnen, hvilka hvart för sig framkallade en temligen vidlyftig diskussion och föranledde särskilda beslut eller gemensamma uttalanden. För dessa vilja vi i korthet redogöra, E Första frågan, framställd af ordföranden, hade följande lydelse: SHar någon stapelstad laglig rätt att hindra den enskilde från upplags hållande af tackjern inom stadens område, men utom dess tackjernsvåg, och, om så är, böra några åtgärder vidtagas för att vinna befrielse härifrån samt få en lämplig nedsättning uti fastställda vågafgifter för såväl tackjern som andra bergshandteringens produkter? I ett längre, sakrikt anförande vände sig kapten Wijkander företrädesvis mot dessa vågafgifter i Göteborg, anseende dem oberättigade och i alla händelser alltför dryga. Enligt en kongl. förordning af den 23 Oktober 1811, skulle vågafgifter beräknas blott för de i 1835 års tulltaxa till förtullning upptagna artiklar; men då bland dessa icke uppräknas tackjern, som på den tiden var förbjudet så till insom utförsel, syntes tackjern ej böra vara vågafgift underkastadt. Hvad åter beträff r skyldighet att föra tackjern å våg, beror detta på. om tackjernsvåg i fråga varit inrättad före år 1835, ty nämnda år utkom en förordning, hvaruti en hvar berättigas att sjelf hafva upplag af tackjern på ort, der tackjernsvåg icke finnes. I Stockholm inrättades tackjernsvåg redan 1749; i Göteborg deremot hade tackjernsvåg antagligen först år 1835 eller sednare blifvit inrättad. Öfver sådan afgift vore mindie att klaga, om den uttoges till rimligt belopp; men år 1857 utfärdade Göteborgs drätselkommission en förordning, hvarigenom svenskt tackjern i Göteborg pålägges vågafgifter och åtskilliga andra umgälder, som inalles bestiga sig till 17 öre pr centner, medan i Stockholm samtliga afgifter uppgå till 6!V, öre pr centner. Under sistlidne December har K. M:t fastställt brooch kajtaxa för Göteborg, enligt hvilken utländskt tackjern betalar i brooch kajpenningar inalles 1 öre pr centner. K. M:t har dervid icke yttrat sig om vägare-, bärare-, vräkarem. fl. afgifter, hvilka bringa upp kostnaderna för en i Göteborg på våg tvingad centner svenskt tackjern till 17 öre. Jemförelsevis anförde talaren att för kontrollerad vägning betalas i Hull 2,7 öre. Då saken vore af vigt för bruksegare, hemställde talaren, att de måtte samverka, helst äfven med andra läns bruksegare, för att vinna ett godt resultat. Talaren uppläste till slut ett förslag till en underdånig skrifvelse i ämnet med begäran, att, sedan exporttull upphört, skyldigheten att föra tackjern på våg äfven måtte afskaffas och hithörande afgifter skäligen lindras. Brukspatronerna Gahn, Heijkenskjöld och Karl Lindber;j samt bruksförvaltaren Nyberg yttrade sig hufvudsakligen i samma riktning; önskade väl nedsättning i afgifter, men ville dock ej påyrka vågafgiftsbefrielse ens för tackjern, som föres på eget upplag; ansågo hemställningen böra omfatta stapelstäderna i gemen; och trodde bäst vara, att erbjuda sina yrkesbröder i Wermland att förena sig om en skrifvelse i ämnet till K. M:t. — I denna riktning gick också beslutet och man utsåg brukspatronerna Wijkander, Kar Lindberg och Cassel att, på Örebro och Skaraborgs. läns bruksegares vägnar, härom träffa öfverenskomwmelse med Wermlands bruksegare, hvadan väl denna fråga kommer att blifva ett öfverläggningsämne under nästa Fasting. Vid andra frågan förklarade man — efter en diskussion, hvaruti brukspatronerna Cassel, Gahn och Feijkenskjöld samt bruksförvaltaren Nyberg deltogo — de församlades åsigt vara, att den, som vill anlägga dameller vattenverkel