Aftonbladet – 6 februari 1864, sida 2

Teter Ill af nyssland iörsökte äta upp Oss: Vv. På eftermiddagen har från Köpenhamn en telegrafunderrättelse ingått af den allra be: dröfligaste art, någonting långt sorgligare än om den danska armåao efter en ärofull strid mot öfvermakten skulle lidit ett stort nederlag, något hvaraf intrycket i Danmark måste ungefär molsvara intrycket i Sverge af Sveaborgs förrädiska kapitulation; det är med innerlig sorg och harm och med motsträfvig hand vi nedskrifva det: Det danska öfverbefälet har beslutit, att den segranda och stridslystna danska armen utan svärdslag skall öfvergifva Dannevirke och draga sig tilbaka till Flensborg der högavarteret redan befinner sig. Med bästa vilja att iakttaga varsamhet i bedömandet af åtgärder, öfver hvilkas motiver man ännu icke fått någon upplysning, måste vi dock bekänna, att det utrop, som ovilkorligen undfaller hvar och en vid denna underrättelse, är: förräderi! Hvem som är verkliga upphofvet till detta och huru härmed sammanhänger är svårt att afgöra. Teiegrammet antyder, att konungen och konseljpresidenten Monrad, hvilka båda befunno sig vid Dannevirke, äro utan ansvar i detta fall, utan att ansvaret uteslutande hvilar på generalbefälet. Kan man tillåta sig en förmodan i detta fall, så skulle vi anse det sannolikt, att Russell vid underrättelse om fiendtligheternas utbrott och danskarnes segrar, funnit sig föranlåten att göra ett sista försök att aftvinga danska regeringen ett nytt medgifvande till de många, hvarigenom han förut oupphörligt försämrat och försvårat Danmarks ställning, utan att dock förekomma kriget. Man kan tänka sig, att han hos konung Christian framställt öfvergifvandet af Dannevirke såsom ett oundgängligt vilkor för att England skall göra någonting för upprättbållandet af Londontraktaten och förklarat, att om deita icke sker, så ärvar England på intet sätt medverka och derigenom tillika paralysera allt aktivt uppträdande från Sver; es och Norges sida. Då man vet, att hufvudsaken för konung Christian ickxe är häfdandet af Danmarks rätt till Slesvig och dess konstitutionella frihet, utan att få sina dyngstiska rättigheter erkända och betryggade för alla landsdelarne, kan man lätt tänka sig att sådana framställningar hos honom mäste träffa ett särdeles villigt öra; men att å andra sidan hvarken han eller Monrad velat inför danska folket påtaga sig ansvaret för en sådan eftergift; men att gen ral de Meza och hans förtrogne general Steinmanun påtagit sig detta ansvar inför armåna och inför nationen, ett ansvar som borde och möjligen också torde komma att stå dem dyrt; från ansvaret inför allmänna meningen och inför historien skall hvilken som helst som är den rätta vederbörande i detta fall icke kunna lösgöra sig. Vi hänvisa till de ytiranden, som vår korrespondent i danska armån för ett par dagar sedan meddelade om generalerna de Mezas och Steinmanns helstatliga och absolutistiska tänkesätt och om det missnöje, som var rådande inom armån öfver valet af denne öfverbefälhafvare. Al de telegrafunderräftelser, som ingått, dels derom att fiendens alla angrepp blifvit med betydlig förlust tillbakakastade (preussarne hade efter Mysundeaftären 800 sårade) och att Slien är öppen, visar sig att i militäriskt hänseende icke ringaste anledning förefuonits att öfvergifva detta Dannevirke, på hvilket så ofantliga kostnader blifvit nedlagda och för hvars försvar hvarje dansk soldat med lust och glädje ville offra sitt hjerteblod. 1 går och i förrgår ha endast obetydliga artilleristrider egt rum, af hvilka danoskarne ej synas ha lidit någonting. Vi ha genast pr telegraf begärt närmare förklaring öfver uttrycket: ?Kongen og Monrad angerlösev ; men ännu icke erhållit någon sädan. Danska ordet angerlös betyder egentligen ?som intet har at angre eller be breida sig? och fri for Ansvar og Tiitale?; men det skulle måhända äfven kunna tolkas