Aftonbladet – 5 februari 1864, sida 3

som gör honom så beroende och derigenom lemnar tillfälle för en maktsjuk despot att, med åsidosättande af hvarje tecken till aktniog för hans person, både som vetenskapsman och embetsman, hänsynslöst öfverhopa honom med skymf och förödmjukelse? Sannt är väl att en sådan behandling aldrig skulle kunnat öfvergå en man med energi och beslutsamhet; landshöfdingen Sköldebrands straffpredikningar skulle dö blitvit ögonblickligen afklippta och han sjelf större i. på ett allvarsamt sätt öfvertygad att det ej: duger att angripa en oförvitlig mans heder, att gmot honom föra ett språk, som ej ensj domaren har rätt att föra mot en brottsling; då deremot doktor Karlbergs milda skavlynne, hans anspråkslösa och undfallande natur lemnade frih. Sköldebrands angrepp j fritt spelrum, något som endast ökar det oädla i dennes beteende. Sanntär väl äfven, att denna händelse var oerhörd och måste komma alldeles oväntad. På de flesta håll i landet skulle ett dylikt handlingssätt vara en omöjlighet. Men det är nu frågan, som gäller att få besvarad, hvar anledningen ligger att den i tjenst varande svenske läkaren, framförallt landsortsläkaren, sällan, om någonsin, kan vara hvad man menar med orden en man för sig?. Svaretligger ej långt bort och skäl är att framsäga det. Anledningen är dubbel. Först och främst författningarne, som hvarken inom det civila eller militära området gifva läkaren den framstående plats honom med rätta tillkommer, bereda honom den sjelfständiga position, som sätter honom i skydd för öfvermodiga maktegandes trakasserier och ingifver aktning och anseende hos bäde högre och lägre. 1 andra rummet hans alltid mer eller mindre beroende ekonomiska ställning. hvilken åter har sin närmaste orsak i de ej i minsta män hvarken med vigten och betydelsen af hans tjenst, vare sig civileller militärtjenst, eller med hans värdighet öfverensstämmande lönförhållandena. Att bedöma n person efter hans ekonomiska ställning, bans förmögenhet eller de lönvinkom ster han eger att egna honom på grund deraf en högre eller lägre grad af aktoing och uppmärksamhet, kan visserligen tyckas orätt, till och med absurdt. Men det har vu en gång blifvit eå i verlden; opinionen tyckes en gång för alla ha bestämt, att den ekonomiskt sjelfständige skall åtnjuta anse ende i samhället, under det den pekuniärt. beroende skall stå tillbaka, egde han än bildning och andra inre företräden i vida högre grad än den förre. Den embetsman, som staten. e8å litet aktar, att den ej anser honom värd en lön, hvaraf han ken lefva, utan att nödgås för ein och sin fomiljsbergning söka medlen ur enskildta personers händer, underkastande sig menniskors god tycke och nycker af mångfaldiga slag, olte nog bittra och sårande, som förhållandet i de flesta fall är inom den så mycket prisade privata praktikens område, åtminstone i landsötten, han-står på en alltför ?under ordnad punkt, honom behöfver mån hvärken bry sig om att skänka ektnisg eller uppmärksamhet tänker mer än en; och så har utan allt tvitvel frih. Sköldebrand tänkt vis å vis de begge läkarne i Kalmar, lasa rettsoch provincialläkaren. Skalle han väl vågat ett sådant apgrepp, om dessa genom en sjelfständig både ekonomisk och embelsmannaställniog stått på egen botlen och eå lunda varit fullt oberoende? Visserligen icke! Många hundrade, ja tusende, i rikets tjenst engagerade läkare bafva utan allt tvifvel under tidernas och årens lopp varit af egenmäktiga, högdragna despoter (deras så kallade förmän, något gom de dock al drig varit, äro eiler någonsin kunna blifva) underkastade samma moraliska tortyr som doktor Karlberg och i viss mån äfven doktor Söderbaum undergått, ehuru möjligen på annat sätt, I annan gestalt, i lägre grad, men tillräekligt djup och smärteam, förnärmande individen öch i honom hela kåren. Men händelsen: blef dold, emedan den förorättade läkaren fruktade att genom desr offentliggörande äfventyra af sitt anseende mer än han genom upprättelsen, som i alla fall var ganska oviss, kunde vinna. Händelsen i Kalmär bröt ändtligen alla konsiderationers band: ett förhemligande kuadei här ej ega rum. Denna tilldragelse kastedel på en gång ett klart Och starkt, nästan pilsamt bländande sken öfver den evenska läkarens förhållanden, men visade äfven nödvändigheten sf en förändring. Ena revisioni of alla de författningar, der läkaren som embetsoch tjensteman har sig pligter ålegda och rättigheter lemnade, är högligen af behofvet påkallad. Väl vore om en ko mite af sakkunniga, upplysta och rättsinnade män nedsattes, för att till K. M. inkomma med förslag till en tidsenlig reform, på det: läkarens rättigheter en gång måite bli ställda i i rättvist och billigt förhållande till hans pligter, och ej, som hittills i så många fall, vid de sednare allt afseende fästas, men så htet vid de förra. Väl vore om detta för hela svenska läkarekåren så förnärmande uppträde — ty förolämpad bar, som sagdt,! hvar och cn af dess medlemmar blifvit i: sina oförvitliga och hederliga kamraters,! doktorerna Karlbergs och Söderbaums, personer — kundt verka derhän,. att statsmak i terna en gång insågo vigten, ja nödvändig heten af att läkaracs lönförhällanden regie rades i öfverensstämmelse med andra i jemn bredd med dem stående embetemäns; utt de en gång upphörde stt vera statens styfbarn, då de mer än de flesta tjenstemän förtjena att vara dess egna; att dem, med ett ord, garanterades en ställning, som satte dem utom behoivet, utom beroendet af snart sagdt hvar och en samhällsmedlem ; att de sålunda både genom gällande lag och sjelfständighet i ekonomiskt hänseende hade ett värn mot otillständiga angrepp och skamlig orättvisa, då de, lydande sin ivre röst, sin pligts och silt -amvetea bud, egoa sig med oförtröttadt nit och aldrig sparda ansträngnbingsr åt sitt visserligen ädla och s sköng, men ofia nog tunga, smärtsamma och uppoffrande kall. 4.6 V. (Insändt ? H n ( j 4 j i j ; i : 4 4 i j : j ; l J s J ; 4 Å j ; 1 j Å Å : j i Under den bittra strid, som nu pågår emelE lan prohibitister och frihandlare, är det ef intresse att påminna sig hvad dena populäre och snillvike förfatlaren biskon x. A Aoardh l s 1